Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ossian Olofsson: Till sälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ossian Olofsson
Isfältet, där de lågo, såg starkt ut, men var i hög grad förrädiskt.
Ett vitt tak, som alldeles oförmodat kunde brista under foten.
Vi måste därför hålla oss på skredstängerna och några säkrare
småflackar. Sälarna drogo vi med rep ihop till ett fastare ställe,
där de flänsades och mättes. Solen sken med nästan tropisk
glöd. Det var mer än underbart.
Efter denna jakt följde en annan lika spännande. Vi hade
gått ned mot ett isfält, där en massa sälar lågo uppe, spridda och
i grupper. Motorerna stoppades på långt håll och båtarna
lämnades att driva i det vackra vädret. I den vita jöllen närmade
vi oss isen, som visade sig bestå av större och mindre lösa bitar,
stycken av iskarmar o. d. i en än glesare, än tätare röra. Sådan
is kallas för »jollis», emedan man kan ta sig fram i den med jolle
genom att sakta föra isstyckena åt sidan och dra sig fram med
händer och båtshake. Tum för tum, i en oändligt långsam och
långa stunder helt avstannande rörelse förde David och Kalle
jöllen fram mot den grupp av sälar, som vi utsett till föremål för
vår jakt. Bruno och jag sutto nedhukade, dolda bakom skärmarna.
Medan meter lades till meter blevo minuterna till halvtimmar,
allt under det vi omärkligt närmade oss sälarna. En del skyggare
sälar gingo ned och syntes sedan koxa mellan isbitarna, än med
huvudena knappt skymtande i ytan, än höjande sig över »axlarna»
som stora, svarta buteljhalsar. Vår grupp, som bestod av tre
sälar, två nära varandra och en ett stycke till vänster, låg dock
troget kvar, men den vänstra var orolig. Äntligen voro vi framme
vid ett stycke av en starkare iskarm inom gott skotthåll, och
kamraterna gledo i ultrarapidtakt över på isen. Den vänstra sälen
gick ned. Sedan skyttarna intagit skjutställning på karmen,
ropade David för att få de andra — som visade sig vara tre —
att lyfta huvudena, och när detta skedde gingo skotten. Med
påföljd att de alla kastade sig huvudstupa i vattnet.
Det var vår första resultatlösa salvning, dubbelt snöplig efter
det skickliga framsmygandet, som lyckats så bra trots nästan
fullkomlig vindstilla och brist på skydd.
Under omväxlande färder och jakter, som sakta men säkert
ökade vår last av sälbleck, kryssade vi de följande dagarna
omkring bland drivisen. Vädret var för det mesta vackert och den
iskylda, soliga luften klar som kristall. Någon dag eller natt
kunde vinden öka och då förvånade det mig, att båtarna, som vi
fäst i lä om något starkare isfält, inte drevo undan vinden lika
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
