Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bror Lindén: Aldrajer. Ett märkligt naturstycke i Mora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bror Lindén:
ALDRAJER
ETT MÄRKLIGT NATURSTYCKE I MORA.
I Svenska turistföreningens årsskrift 1931 läses på ett ställe ett
yttrande: »Men trots det nu så omtalade och aktuella Vasaloppet undrar
jag om man i allmänhet har reda på hur häpnadsväckande ful sträckan
mellan Mora och Älvdalen är. Mager, låg tallskog hela tiden. Ett par
melankoliska stationer som enda omväxling och som man gärna skulle
efterskänka . . .». Orden äro Wilhelm Peterson-Bergers och återfinnas
i dennes skildring av en resa år 1901 »Genom Dalarna, Härjedalen och
andra märkliga trakter».
Man kan nog i viss mån förstå författarens uppfattning, isynnerhet
då man erfar, att hans resa skett med tåg från Stockholm över
Falun-Rättvik—Mora till Älvdalen. Om man vill söka upptäcka ett
landskaps naturskönheter, sker det ju lämpligast till fots eller på cykel
men inte från tåg, möjligen från bil — men sådana voro inte så
lättöverkomliga på den tiden, och även bilarna jaga ju oftast
sevärdheterna förbi.
Järnvägen Mora—Älvdalen går visserligen mestadels genom
skogsmarker av norrländsk typ, relativt trista i förhållande till den mer
omväxlande och öppnare naturen i landskapets sydligare delar. Och
om man här skulle tala om någon skönhet i stort, så vore den givetvis
av en allvarligare karaktär — en skönhet i moll, snarare än i dur.
Men att skogstrakterna häruppåt överhuvud skulle vara särskilt fula
har jag inte kunnat finna. Och uppefter älven förekomma faktiskt
åtskilliga verkligt natursköna och sevärda partier. Just på älvens
västra sida, där järnvägen från Mora går upp, märkes sålunda
Hemulåns vackra mörkblanka serpentinlopp från Hemulå kvarn ned mot
mynningen jämte ett par smärre älvgrenar med sina djupa, lummiga
erosionsdalar. Från den nya landsvägen, som sedan går närmare älven,
ser man i Selja och Langlet de höga sandåsarnas gulvita mjälgbranter
(nipbildningar), i vilkas fot byfolket gjort sig rader av präktiga källare,
intressanta att titta in i — med vederbörligt tillstånd. Vid Langlet
har man så ett vänt, öppnare älvparti, en utvidgning med holmar
och grönskande strandängar.
Jag kan här upplysa, att det från de tidigare Vasaloppen kända
bynamnet Langlet (eg. Långlete) ursprungligen varit benämning på
älvens långa raka sträcka nedanför denna bukt. Man kan där se långt.
Verbet lita — let, vartill namnet är en bildning, betydde i fornspråket
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
