Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Modin: Ett besök på Tåsjöberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men man ville också främja turistintresset. Såväl själva berget som den omgivande bygden, dess härliga sjö och rika växtlighet med ett flertal rariteter, bl. a. subalpina sådana, blevo tidigt uppmärksammade. I Olaus Rudbecks Atlantika omtalas berget under namnet »Rymnis berg» för sin förmenta malmrikedom. Nu har det gått med denna som med föreställningen om midnattssolen, den har inte stått sig inför kritiska undersökningar; ådror av svavelkis, som genomlöpa skiffern, äro det förmenta guldet.
Men bygdens och bergets härliga natur har fått nya och stadiga beundrare. Även i STF:s årsskrift har dess lov sjungits i höga toner. Så beskriver Ane Randel (1920) hur han under fjorton sommardagar färdades genom Ångermanland, lyssnande till landskapets melodier, »och slutligen steg upp på ett högt berg på gränsen till fjällvärlden och hörde samklangen — ett förspel till ett ännu större drama, Lappland.» Han fortsätter: »Ångermanlands hjärta och pulsar hamra och slå i takt med forsarnas rytmer, utan att förnimmas av mer än en eller annan galen färdeman, som inte skyr mödorna, när han väntar mödornas lön: skönheten.» Sedan han skrev, har emellertid, som jag redan nämnt, tillträdet till vad han i sin häpna beundran kallar »förklaringsberget i Tåsjö» öppnats för alla.
I Kyrktåsjö (en av Generalpoststyrelsens namnbildningar) blevo vi vänligt mottagna av en av den nystartade lokala turistföreningens ledamöter, riksdagsman H., som bjöd sig som färdledare dit upp på berget, och vi lämnade vår egen bil och togo plats i hans, något som vi snart funno välbetänkt. Ty det fordras nog en viss vana att föra fram bilen i de branta kurvorna. Från landsvägen ta vi av mot berget. För den som känner bygdens historia, ges här minnen från dess första tid, nybyggestiden, då invandrande finnar på 16- och 1700-talen bröto mark här. Så se vi under berget till höger om uppfartsvägen den plats, där byns förste kände åbo, Heikki, hade sin gård.
Brant ligger berget framför oss. Till det mesta är det löv- och barrskogsbevuxet, men på några ställen glänser den nakna, blåsvarta eller i vittrat tillstånd rödgrå skiffergrunden emot oss. Om berget gå sedan gammalt varjehanda sägner, och vi kunna ej låta bli att erinra oss några. Snett upp från den första vägavsatsen, vi passera, finns ett ställe där skiffern, som nyss nämndes, lyser naken; det är »Kopparrökshällan», och på stigen därintill fick en av byns första åboar en midsommarnatt lära sig spela fiol av bergrået. Något västerut ovanför samma avsats är ett stort hål i berget, nu nästan igenrasat. Detta utpekas i sägnen som nedgången till bergråets boning, glänsande av metaller, koppar och guld.
Den starka bilen lägger den ena kurvan efter den andra bakom sig. En alldeles ovan bergsfarare undgår kanske ej att känna en viss oro, då han blickar nedåt branterna eller då bilen girar mellan kurvorna. Men handen, som håller ratten, är säker, och för min del erinrar jag mig Provencealpernas vägar, bjudande på långt värre sensationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
