Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: På järn- och koppargrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På järn- och koppargrund
parken utan vid Kammarbo närmare samhället och som numera
övergått i industriernas ägo såsom disponentbostad. Jag har gått
genom de praktfulla gemaken i detta nya slott. Längst skall jag
minnas »sommarsalongen)), där själva namnet håller kvar den
milda svalkan från kalkstensgolvet, fönsterdörrarna med gräset
inpå tröskeln, väggarnas tapetmålningar och de ljusa möblerna
med blommigt tyg.
Men marken under träden därutanför är som överspunnen av
sagans och traditionens trådar, osynliga hejda de dock foten,
och man tänker: Här har hon gått, och han! Här ha de levat, de
långa raderna av Mannersköldar och Adelswärdar! Och till
ingen flyga väl besökarens tankar så ofta som till baron Jan
Carl och till hans maka, den forna knektdottern och
»spol-flickan)) i Adelsnäs vävstuga, Maria Sleman. Jag har sett hennes
friherrinneporträtt: de stora, vittskilda ögonen blicka lugnt emot
mig, näsan skvallrar om att hon varit vacker, men munnen är
redan litet insjunken, och händerna, knäppta över den äkta
schalen, äro knubbiga fruhänder med ringar på. Kände hon
aldrig sitt liv som en oförskylld men bitter kontrast till
»hörnfamilj ernås))? I hennes kök bespisades dagligen en tjänarstab
på femtio personer, och över gårdsplanen gick folket med
blottade huvuden, Karl XIV Johan åt vid hennes bord, och
hennes döttrar — bland dem var fröken Emerence — hade en
barndom och ett bröllop, där legenden nu går lös.
I barnvagnen på Adelsnäs nya terrass ligger i dag den yngste
arvingen till Sveriges enda baroni; som iideikommissarie är han
högst unik, men annars är han ljus och blåögd och lyckligt
vanlig på alla sätt. Så vitt en människa nu kan döma, vänta
honom avundsvärda år. Min avundsjuka skulle mest gälla
parken. Vilken trakt för ett människobarn! Allt finns här:
leksakskanoner, som kunna ge salut, dammar att fiska i, ett
helt indianterritorium med hjortar och buskager, ponnyalléer,
rosengårdar, växthus, vattentorn av sten, där majeldar tändas
på krönet, och så gravmonumenten över den unge fänrik
Adel-swärd, stupad vid Lokolax, och över den siste »Gamle Baron»,
vilka var för sig kunna ge flykt åt en gosses ynglingadrömmar
och styrka åt de mogna årens ständigt förnyade ansvar och plikt.
I minnet bläddras den ena synbilden efter den andra fram,
men här måste jag slå igen hela bilderboken. Slutvinjetten
är som sig bör en ek i parken. Den är säkert trehundraårig, och
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
