Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: På järn- och koppargrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
De forna vallonbostäderna i bruksgatan, som syns till höger
i sänkan, just som man från Norrköpingshållet passerat den nya
landsvägsbron, äro av helt annan typ och måste ju förlora
på jämförelsen. De ligga också ovanligt illa till, lägre än sina
uthus, som sedan de gamla ladugårdarna borttagits, flyttats
högre upp i liden. Men i Finspång är terrängen svårhanterlig,
och grönskan överskyler ibland en envis stenbundenhet och
ibland en grund, som är svag och förrädisk. Alla utrymmen
måste dock tillvaratagas, ty nu känner Finspång
högkonjunkturens hets. Där bygges mycket nytt, bland annat ett Folkets
Hus vid den gata, som snart skall benämnas »Draget» ; men
något borde också rivas — alla folkskolebarn önska redan i
sina uppsatser de gamla järnmagasinen nära bruksgatan all
världens väg. Den rappade längan ovanför dem inrymde förr
sjukhus, ålderdomshem och skola, under det gemensamma namnet
»Spetaln». Där hamnade de gamla vallonerna till slut. Där ha
de suttit i det svenska fattighuset och berättat sina egna historier
från Liége, plågade av den hemlängtan, som sticker upp huvudet,
när arbetets press och bedövning är borta. De hade alltid hållit
på det egna. De hade egen religion och egen hedendom, egen
präst och kyrka och egen midsommarstång. Långt fram i
tiden bryggde de sitt julöl efter uråldrigt franskt recept, och i
sommarens fruntimmersvecka firade madammerna i
bruksgatan sina namnsdagar med lövbågar över förstutrappan, och
allt var mycket finare än på svenskarnas födelsedagar. Och
ännu sedan det vallonsvarta håret genom blodblandningen
bleknat till cendre och den sista vallongnistan i ögonen bara
anas som ett grönaktigt skimmer, ställa grälen vid dansbanorna
ofta bruksfolk på den ena sidan och lantbor på den andra.
Den äkta vallontypen är dock inte helt försvunnen från Finspång.
Jag såg en gammal smed en dag; under hans ögonbryn, så
buskiga som mindre mustascher, mötte jag den spelande, mörka
blick, som ställde till så många tragedier på den tid, när
främlingar ej fingo vigas vid urinnevånare vare sig av den reformerte
brukspredikanten eller Risinge sockenpräst.
Det är ån som från början skapat Finspång, fast »den svenska
industriens fader» lyfte det till en särställning och lät det i den
rad av gamla järnbruk, som kantade Tylöskogens och
Kolmårdens vattendrag, taga ledningen för dem alla med sin nya
teknik. Den första »Finnspången», som korsade ån rakt nedanför
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
