Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: På järn- och koppargrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
Jag tänker då särskilt på den sjuttioårige gjutmästare Dahlqvist.
Han kan allt som är värt att veta om Finspång och dess historia.
I hans sällskap blir en pratstund på slottstrappan utanför
runda salongen en riktig minnesstund i dubbel mening. När
sedan överingenjör Lönnegrens fru, som en dag bar ett par
unika örhängen av järn, förklarade, att de nygjutits efter
matriser, som förvarats i en gammal portmonnä, visste jag genast,
att det inte kunde vara någon annan än gjutmästarns. Som
gammal kavaljer är han mycket intresserad av Aurora. Och nu
kan det vara på tiden, att jag med hans bistånd ägnar henne
ett par rader.
Det är Aurore De Geer, född Taube, som här satt kronan på
verket. Och sällsamt nog är det mesta som hon skapat av Finspångs
härlighet, ännu hennes eget. »Huset» är ockuperat, »smedjan»
är riven eller överbyggd, men trädgården är Auroras. I
orangeriet med vinstocken, som hon möjligen själv planterat — den
är minst 130 år, och hon dog 1806 — frodas minnen från hennes
tid. Blekta av solsken och regn äro de dansande gudinnorna på
ytterväggarna mot ån, men i deras självsvåldiga hållning finns
allt som var utmärkande för Auroras tid och samhällsklass och
för henne själv i högsta grad. Livslusten leker i hennes
mungipor på porträtten, näsvingarna tala om ett häftigt temperament
och ett lätt förakt, medan trånsjukan ligger på lur i ögonen.
Hon var avgudad av sitt folk, ty hon var mycket givmild; och
glädjen, överdådet, oförsiktigheten och det hela blodet förstodo
vallonerna sig på. Hon hade verkligen kommit på sin rätta
plats. Hela det leende, litet oroliga landskapet kring Finspång
går i stil med hennes väsen, och de ensliga, mörka viloplatser,
som hon älskade att iordningslälla i skogarna, en maskerad
kolmila, en Belzazars grotta, passa också in i karaktäristiken. Vad
Marie Antoinette var för Versailles, var Aurore De Geer för
Finspång. Man kan nästan tala om ett slags imitation i
Trianon-stil, när lusthuset Lugnet helt nära slottet — ungefär på platsen
för det nuvarande badhuset — snart befanns alltför nära och
kompletterades med Nya Lugnet längre bort i parken på en
udde i Skutbosjön. Det ligger där än i dag med den underbara
utsikten öppen framför peristylen. Det kök, där herdar och
herdinnor efter högt recept själva lagade sin mat, finns också
kvar längre upp i backen. Omkring dem utbreder sig
Auroraparken, ett stycke tuktad finspångnatur på väg tillbaka till
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
