Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Hav och land. Några östgötabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
Det är en seglats utan motstycke i svenska vatten, denna färd
utmed Omberg. Båten glider fram över ett hisnande djup, det
är hundra meters vatten under stäven, och man tycker sig sväva
i en kristallisk rymd där himmel och vatten spegla varandra och
flyta samman i det ljusa töcken som döljer horisonten. Mitt i
oändligheten, som en fast klippa i denna drömlika rymd,
ligger Omberg. Vi gå in under branterna, under den skrovliga
klippväggen och se — själva stenen blommar. Sommaren har
tömt sitt ymnighetshorn över Omberg, det väller av grönt i
skrevorna, och i varenda springa ha blommor tagit fäste —
blod-näva, guldgul sedum, skära nyponblommor.
Flerstädes i Västeuropa — i Danmark, i sydöstra England —
möter oss det fullbordade kulturlandskapet, där allt, i stort som
i smått, fått sin prägel av tusenårig mänsklig verksamhet.
Efter den långa odlingskampen, som under sin fortgång trasar
sönder landskapet, klarnar till sist harmonien. Det landskap vi
där se är klassiskt i samma mening som det antika — fyllt av
mänskligt innehåll, avrundat i sina konturer, förnämt i sin
förening av rikedom och pastoralt behag. Det är icke till det yttersta
exploaterat i den direkta nyttans tjänst; den rika jorden ger rum
för parker och skogar, som med böljemjuka linjer svepa sig
kring fält och gröna ängar. Det är kulturmänniskans önskan och
strävan genom tusen år, äntligen helt omsatt i verklighet.
Något av detta klassiska landskap i nordisk gestaltning äga
vi också i Sverige — i Skåne, och i Östergötland ut mot Vättern
och Omberg.
Men mitt i den rika, välodlade slätten, mitt i det fullkomnade
kulturlandskapet, som gestaltats av många årtusendens arbete, ligger
än i dag ett stort stycke av den vildmark, som omgav stenålderns
människor. Att från någon av de präktiga slättgårdarna kring
Tåkern gå ned över sjömarken, skjuta ut den flatbottnade ekan
och fördjupa sig i träskvikarnas labyrint av vassar och
klarvatten är att gå fyra, fem tusen år tillbaka i tiden.
Till sin omfattning är den märkliga fågelsjön ej längre
densamma som under stenåldern. Då var den långt större än i våra
dagar; en av dess grunda, gyttjiga träskvikar sträckte sig åt sydväst
över den nuvarande Dags mosse ända in mot Alvastra branter
och därute hade träskfolket sina enkla hyddor på ett underlag av
pålar och risknippen i den bubblande dyn. Tiden gick, klima-
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
