Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: Östergötlands sju städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
siv vid pilgrimsvägen västerut. 1300-talets solljus, litet svalt och
snålt visserligen, faller över kyrkor och kloster, mynthus och
gillestugor, klockgjutarens verkstad och bondens lada. I
Helgeands-huset församlar Birgittas biktfader, en annan Petrus prior,
fromma kvinnor kring sin rosenkrans och diktar hymner till
Birgittaritualen. Men då har redan Vadstena dukit upp som en svår
konkurrent vid horisonten i väster. Så kommer 1400-talet med eld
från himlen och bränner av staden och i den nya tidens första
sekel fullbordade danskar och »dackar» det förstörelseverk, som
elden begynt. Gustav Vasa, som redan nappat åt sig av
kloster-godset, ville inte längre vidkännas staden som stad, men
sönerna förbarmade sig och återgåvo den förskjutna hennes
privilegier. Något annat kunde inte återskänkas. Det hade blivit
lågornas och jordens rov. Det var bara en munsbit, som var för
stor för att slukas och för fast för att täras, den nuvarande
stadskyrkan, helgad åt Vår Fru eller möjligen S :t Martin.
Det är länge sedan den lilla grågulgrumliga Skenan var ett led
i Östergötlands farbara vattensystem, länge sedan staden hade
den egna rätt, varom det av Ridderstad citerade ordstävet vittnar :
»För Skänninge rätt och Vadstena slätt, bevare oss milde Herre
Gud!» Men stadskyrkan ligger, där den ligger och låg, en
tegelkoloss synlig i slättens alla fyra väderstreck, en katedral i en by,
kring vilken alla de små husen samla sig som späda barn kring
stora mor och från vilken alla de små gatorna löpa som rännilar
från en jätteklippa. Ett kostligt smycke har denna
kyrka—gavelmuren mot öster med sina trappsteg, sitt vita kors och sin
tio-bladiga ros, ett av hansagotikens mästerverk. Och när
morgonsolen lyser mot denna röda yta med dess vita ornamentik, då
vända husen sina gavlar mot varandra för att säga ett ord och
gräset mellan gatans kullerstenar, som är för spätt för att susa,
viskar: »Se den stora rosen, se det vita korset.»
Emellertid är historisk sentimentalitet minst av allt på sin plats
i Skänninge. Helgonet och abbedissan av jarlablod och adelig
börd har helt funnit sig i dagens situation, avstått från storhet,
rang och renlevnad och blivit bondhustru och östgötapatronessa.
Staden utstrålar helt omgivningens fruktsamma lycka, öppen
som den ligger för sol och regn, en stor by i åkrars mitt, omvärvd
av fyra häraders betes- och kornmarker. Som storby i bygden
har Skänninge ingalunda blivit pensionär. Den lyser själv som en
sol. Den dricker himlens vatten och premierade avelskors mjölk.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
