Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: På deras faders land. Motiv från Malå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker
Det låter nästan vackert, och inte mindre lyrisk blir
förteckningen över de tio hägnade renvallarna eller rengärdena :
Fnösk-träsket, Sikträskbäcken, Släppliden, Stenträsk, Fnöskberget,
Tvärland, Vallmyrvallen, Bocktjärnbäckvallen,
Blautisjaurval-len och Blautisliden. Kåta fanns det vid Fnöskträsket och
Sten-träsk, lehpa (den treväggade vindskärmen) vid Släppliden,
Tvärland, Vallmyrvallen och Bocktjärnbäckvallen. Vid de
övriga fyra rengärdena låg manskapet under en tät gran; man hade
då inte familjen med sig.
En dag följde Sjulsson mig upp till Vallmyrvallen. Han visste
inte säkert, om*det fanns någonting kvar av gärdet; hade inte
varit där på många herrans år. Men vi ville se.
Vi rodde uppför det blänkande selet och genom Malåns
stillsamma strömvirvlar, klättrade så upp över den brarita stranden
på norra sidan, följde en gammal stig förbi Avaås och uppför
skogsliderna, balanserade över spångade myrar, där flockar av
skogsrenar, vilda som vildren, rände undan bakom martallar
och ris, klättrade så uppåt igen och voro slutligen på ort och ställe.
Men Sjulsson skakade på huvudet, och hans breda
mustaschleende dog bort; han kände sig inte igen. Här uppe under
bergåsens krön, på en någorlunda jämn och torr bank mellan ett
par små myrar, skulle det vara. Men på den tiden växte det hög
och tät granskog på platsen, som gav renarna den skugga och
svalka de behövde. Nu hade yxan gått fram här; den fina
granskogen var borta, och kvar fanns det endast högar av torrt ris,
buskar och skräp. Men i riset och bråten hittade vi ändå vad vi
sökte. Det barkade timret, som blekts i väder och vind, lyste
fram i solen — ytan var ännu hård och glänsande, fastän veden
var murken —, och en knut sköt upp som en vedtrave ur riset.
Snart stegade vi runt hela gärdet eller rättare hagen, synade och
mätte.
Hagen hade varit limrad av 8—10 på varandra lagda stockar
i en fjortonkantig ring av 20—25 meters diameter och halvannan
meters höjd. I de fjorton hörnen eller knutarna voro stockändarna
lagda om varandra i ett slags primitiv, trubbvinklig
korsknuts-timring. I större gärden, berättade Sjulsson, där sidan delvis går
så rakt, att stockändarna inte möta varandra i tillräcklig vinkel,
lägger man dem om varandra på korta tvärkubbar, så att knuten
eller leden får sicksackform. På återvägen fick jag även tillfälle
att se denna konstruktion; det var på det lapska kronotorpet
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
