Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: På deras faders land. Motiv från Malå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På deras faders land
modet. För mig var det en högtidsstund. Detta var klassisk mark,
ett urgammalt lappviste. Och en vördad lärare hade som ung
upptäckare trampat samma mark. Den grå stolpboden över oss,
elden och röken och mina följeslagares dräkter återkallade även
något av det liv, som en gång satt färg på Koppsele.
Dagen till ära hade Sjulsson och hans Anna Sara tagit på sig
sin gamla nationaldräkt. Det var inte många, som kunde göra
detta; i hela Malå socken var det endast fyra gubbar och en
yngre karl samt tre gummor och tre yngre kvinnor, som hade
kolten kvar. Sällan togs den på. I vardagslag gick en och annan
gubbe, som Lars själv, med den randiga bomullsskjortan på
kolt-vis utanpå byxorna. Det såg kanske lustigt ut för en främling men
stod i full överensstämmelse med den gamla lapska
dräktprincipen, att ett övre plagg skall falla utanpå ett nedre, så att det
»bär av» snö och väta. Kvinnorna gingo, gamla som unga, i
vanlig klänning, men en och annan gumma bar dock gärna sin
gamla lappmössa under en huvudduk eller schalett. Mannen sågs
aldrig i den gamla toppmössan — av det tillräckliga skälet, att
det i hela socknen inte fanns ett enda exemplar kvar. Sjulssons
mössa denna stora dag var egentligen ett falsarium: det var den
mössa, som hans hustru avlöste den röda ungmorsmössan med,
när hon kom upp i matronaåldern. Den var svart med röda
klädesgarneringar och så pass lik den mörkblå mansmössan med
dess smala tenngarneringar, att min kamera knappast skulle
kunna se skillnaden; båda voro högtoppiga. Mor Sjulsson själv
hade för dagen i stället för den utlånade mössan en röd mössa,
som hon en gång fått från en annan lappmark; den var alltså
av ett främmande snitt.
— Vi hade så gott som ett eget språk med våra mössor, berättade
hon. — Röd mössa med gröna garneringar för att tala om, att
man var ung, och rödgarnerad svart mössa för att visa, att man
var gammal — om det inte syntes tillräckligt ändå. När vi skulle
gå bort, lade vi mösstoppen i ett veck bakåt, och när vi gick hem,
vek vi den framåt, så att det syntes, vilken kosa vi hade. Det
var bandet med hemkåtan, som drog mösstoppen .. . Om
manfolket gjorde så med — nej, dom vek bara toppen över ena örat
för att se stiliga ut.
Skogslapparnas gamla dräkt här söderut var aldrig så
färggrann och pittoresk som fjällapparnas där norrifrån, som nu på
sistone kommit med de utvandrade karesuandolapparna ända
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
