Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: På deras faders land. Motiv från Malå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker
renskötare från alla håll på trampcyklar eller puttrande lättviktare
och uppköpare i lastbil. Vart hade de tre hundra tagit vägen?
Skratta bara inte! . . . Svante Frank, storpampen i Storsele,
gick bister i sin skinntröja, med lasson över axeln och geväret
i näven. Han ville tala vid ett par hundägare . . . Just när man
i gryningen skulle driva hjorden mot gärdet, hade ett par
stövare dykt upp och ränt som vargar in bland renarna. Det blev
panik, hjorden skingrades, och allt vad renskölarna efter en
veckas hårt arbete fick in i gärdet, det var den här lilla flocken.
Inte skulle det heller bli lätt att få alla de skingrade och
uppskrämda djuren samlade på nytt.
Fallet diskuterades kring kaffeclden i ett hörn av gärdet. Efter
vargen hade man fått böndernas och kringstrykande jägares
vettlösa hundar. Inte skulle man spara på krutet, om man kom på
dem, och ägarna skulle nog få punga ut med böter, men vad
hjälpte det nu!
För dagen var det emellertid intet annat att göra än att ta
itu med den renskock vi hade. De lassoförsedda karlarna
närmade sig de vilda djuren, och jag var spänd på att se, om de
kunde sköta sin kasttöm lika bra som deras yrkesfränder i
fjällen. Jo, vad de kunde! De långa smäckra linorna med den
löpande snaran i änden flögo över gärdet, och den ena renen efter
den andra åkte fast. Men det var livsfarligt att stå i närheten.
Tjurarna, som nu voro i årets bästa form och färdiga att ta upp
brunstkampen med alla rivaler, utvecklade en oerhörd kraft,
när de fått snaran om hornen. Hade inte kastaren kunnat ta
hjälp av en trädstam, kring vilken tömmen rände, så barken rök,
så hade nog ofta den vilde besten gått ifrån honom. Ibland brast
dock tömmen, och fången blev fri, tills ett nytt kast kom.
När en tjur var fast, och ett par man höll honom i hornen,
stod han gärna stilla ett tag, som för att lista ut något nytt knep.
En av männen drog då upp slidkniven, riktade spetsen mot
nackhålan och stötte till. Ljudlöst sjönk djuret till marken; snabbare
dödade ingen slaktmask. Omedelbart gjordes så hjärtsticket,
varvid blodet samlades i bröstkaviteten, där det senare vid
styckningen kunde ösas som ur ett kärl. Knappast en droppe blod
kom ur något av de två såren; en god slaktare skall också kunna
utföra proceduren på snön, utan att denna färgas av ett enda stänk.
Lapparnas renslakt har stundom skildrats såsom brutal. Där
den utföres med nackstick, såsom överallt i de sydliga lapp-
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
