Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Wijkström: Tre män i kanot. Sommaräventyr i Stockholms skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och strandlinjen stod ej att urskilja. Blott genom styrkan av
vindens sus i strandkantens alar kunde vi bedöma avståndet
till land, och vi fingo hålla reda på varandra genom att glimta
med ficklampan då och då — på var tjugonde meter ungefär.
Ett par gånger kommo oss de plötsligt uppdykande skroven av
segelbåtar för ankar att hastigt ändra kurs. Den kvällen var det
skönt att ha kapellen väl påsatta och oljerockarna och
sydvästarna, ty det regnade försvarligt. Små insjöar bildades
ständigt ovanpå kapellet, men detta stoppade bra. — I mörkret var
det ganska besvärligt att hitta en liten trång kanal intill Runmarö
fastland, som vi måste passera, men det gick med hjälp av
ficklamporna. Vi voro nog litet sent ute, ty vi angjorde ej
pensionatets brygga förrän klockan halv tolv. Då var det alldeles
mörkt och tyst överallt, och vi höllo på en god stund, innan vi
fingo liv i värdfolket och blevo visade till vårt rum. Den natten
sovo vi gott i våra tjocka tröjor, belåtna med att ha kommit i
hamn. Sådana där nattövningar äro annars ej att rekommendera,
och för oss hörde de blott till undantagsfallen. Man kan
ju lika väl ha otur, om vädret blir dåligt.
Orienteringen efter generalstabens karta bjöd ej på några
större svårigheter. Blott när mörkret kom, fick man ibland taga
sig en funderare för att placera öarnas silhuetter rätt. Särskilt
kommer jag ihåg, att en livlig diskussion utspann sig i
skymningen mellan oss tre en bit norr om Norra Stavsudda, då det
gällde att avgöra var Storsand var beläget. Vi fortsatte, och det
visade sig naturligtvis, att alla tre »hade rätt» ... Kartan hade
vi liggande ovanpå kapellet. Ett sjökort är för stort och
ohanterligt för kanoter, som ej befinna sig på riktiga långturer.
Kvällspaddlingarna på lördagarna hade sin stora tjusning.
Läsaren kan själv föreställa sig vara på väg från Skarprunmarn
till Långvik uppe vid Stora Möjans nordspets. Det blir så
småningom mörkt, och månen kommer fram. Vinden är nordlig, vi ha
den emot oss, och vågorna möta silverglittrande. Kanotstäven
får sig ibland en översköljning, där den skär sig stadigt framåt.
Utom vågskvalpet höres blott en och annan fågel och det stilla
ljudet av paddelns isättning och upptagning ur vattnet. Samt
de svaga locktonerna från dansbanan vid Loka. Vi glida tyst
förbi några låga skär, där måsarnas silhuetter avteckna sig
skarpt i månskenet. Vattnet kluckar trolskt omkring deras
simfötter. Det hela har något overkligt över sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
