Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ut i markerna - Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ut i markerna
följande söndag, den 19 oktober bildades i Gunnebo park Göteborgs
vandrarförening, som redan första året räknade ett medlemsantal av
närmare 400 personer. Härmed var det verkliga initiativet taget. Det
slog igenom och både i Göteborg och annorstädes uppstod så småningom
en mångfald olika föreningar och klubbar med bl. a. vandringar på
sitt program. Någon dominerande betydelse för det modärna
vandringslivet kan man visst inte numera tillägga Göteborgs vandrarförening,
men man kan heller icke frånkänna den äran av att vara den som gav
upphovet till det första egentliga vandringslivet i Göteborg. Men det
får ej förglömmas att den hade en god hjälp i den nya tid som var på
väg att bryta in. Det var förkänningarna till den våg av
frilufts-intresse som några år senare vällde över landet och som en mäktig
rörelse grep allt folket.
Det finns i själva verket inte många stadsbor som ha det så bra
i fråga om vandringsmöjligheter som göteborgarna. Deras stad har ett
inland av ganska ovanlig omväxling och ofta påfallande naturskönhet.
Närmast havet är det den typiskt bohuslänska naturen, kala klippor
och magra ljungbevuxna platåer, där sänkorna fyllas av mossar och
sumpmarker. Det är ett stycke vildmark, icke så litet påminnande om
fjällvidderna uppe i norr. Men dalgångarna, som på Hisingen samt
nedåt Mölndal och Kungsbacka ofta bli vida slätter, äro täckta av
fet stenfri havslera och tillhöra vårt lands förnämsta jordbruksbygder.
Här är klimatet milt, här växer murgrönan vild och ligustern och
kaprifolen och på sommarnätterna kan man få höra näktergalen sjunga.
Lite längre in kommer ett övergångsområde, även det i stor
utsträckning ödemark. Det är ett platåland, nående upp till 100 m och mer
över havet. Det har i gamla tider legat under havets yta och, liksom
kustlandets höjder, blivit i huvudsak renspolat från havsavlagringar
och moränbetäckning. Det finns skog, men den är mager, och
bebyggelsen och odlingen är gles. Här och var ligga små sjöar, mossar och
sumpmarker. I trakten närmast öster och sydost om staden är detta område
smalare, når ungefär till en linje från mitten av »Lygners vider» över
Ingsjöarnas västända och Mölnlycke till Jonsered. Längre mot norr
blir det bredare och sträcker sig praktiskt taget ända till sjön Mjörns
stränder. Det är i stort sett ett kargt landskap men även kargheten
kan ha sin skönhet. Och det har rymd.
Öster härom ligger landet i stort sett ovan »högsta marina gränsen»
och landskapets karaktär blir en annan. Moräntäcket, som aldrig nåtts
av ishavets bränningar, blir mäktigare och fyller mer eller mindre ut
dalgångar och klyftor. Terrängen är inte längre så bruten, det nakna
berget träder mera sällan i dagen och barrskogen växer tät och vacker.
Insänkta i platåernas sprickdalar sträcka sig långa, djupa och klara
sjöar, här och var ligga små odlingar insprängda. Här börjar också det
egentliga sydsvenska höglandets typiska »platåbygd» på de högt
liggande bergåsarnas frostfria, av naturen väl dränerade moränmark.
Kulmen i detta mäktiga landskap nås i trakterna kring Nösjöarna,
Ömmern och Stora Färgen. Och här finnas punkter med ganska
enastående utsikt över skogsvidder och sjöar.
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
