Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ut i markerna - Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ui i markerna
smalspåriga Västgötabanan kommer visserligen ej upp till samma siffror
som de båda andra snabbare, elektriska järnvägarna, men kurvan visar
en stadig stegring år från år med fjolårets maximiantal vid 643.
Åtskilliga hundratal befordras också varje söndag ut i markerna med
övriga tåg och alla från staden utstrålande busslinjer; allt som allt
kan man säkert räkna med att en vinterdag med det rätta vädret en
7—8 000 göteborgare transporteras ut i skogsområdena öster om staden.
Lägger man härtill alla som hålla sig närmare staden och ta sig dit
med bussar och spårvägar eller helt enkelt gå eller, när vädret så
tilllåter, skida eller cykla, torde man icke överdriva mycket om man
uppskattar de skogsströvande göteborgarna till bortåt 10 000.
Det finns många, som inte förstå karta och kompass men ändock
vilja bort från allfarvägarna. Men för dem finns risk att förirra sig
i skogarna. För att hjälpa dem började STF hösten 1931 i samråd med
vederbörande järnvägsförvaltningar staka ut vandringsleder. Det
blev en litet nät av leder på platån ovanom sjön Mjörn och
Björboholms station på Västgötabanan och några slingor vid Grävsnäs och
på Risveden. Det blev några leder tvärs över Vättle- och Alefjäll,
mellan Bergslagsbanan och Västgötabanan, och ett par mellan den
senare och stambanestationerna Lerum och Floda. Och det blev
ytterligare stakningar genom de vackra markerna utefter stambanans
fortsättning till Alingsås, längs sjöarna Mjörn och Stora Färgen, och upp
över de höga åsarna mot Örhmern. Från Lerum och Floda drogos
tre leder mot söder genom de vackra sjöuppfyllda trakterna till
Här-ryda och Hindås, och slutligen lades ett nät upp intill Västkustbanan i
trakterna söder om Kungsbacka kring Fjärås och Hanhals.
Lederna gå företrädesvis längs skogsvägar och stigar, intill sjöar
och förbi utsiktspunkter och ha överhuvud dragits genom så vacker
och omväxlande terräng som möjligt.
I början märktes de överallt, där tvekan om rätta riktningen kunde
råda, med vitmålade vägvisartavlor och stolpar, men detta system har
så småningom övergivits. Det visade sig vara allt för frestande för
en viss sorts vandrare att bända loss stolparna och vända visarna åt
fel håll, att skära sönder dem och utsätta dem för allsköns åverkan.
Och väder och vind gjorde också sitt. STF har därför från och med
1937 börjat tillämpa ett annat system, nämligen blå oljefärgsringar
kring trädstammar, grindstolpar o. d. Visserligen har man varit framme
även här och försökt smeta över eller skrapa bort färgen, men det är
synbarligen inte riktigt lika roligt och dessutom sannolikt lite för
besvärligt. Åverkan har i varje fall varit ganska obetydlig.
Stolpar finnas fortfarande men blott där lederna utgå eller där
de skära varandra eller större vägar. De ha nya vägvisare i samma
blåa färg som numera överallt utefter de svenska landsvägarna visar
till STF:s vandrarhem.
Ett flertal vandringsleder äro sålunda utstakade i terrängen, och
det hördes nog i början en och annan protest från vissa orienterare
mot STF:s förstörande av »deras» marker. Men det har numera
tystnat. Det avbräck lederna eventuellt vållade orienteringsidrotten var
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
