Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunhild Tegen: På minnesvägar i Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nere vid stranden sjunger vassen evigt kung Midas hemlighet. Vid
kajen, där vi barn sökte snäckor i den vita barlastsanden, ditförd
av segelfartyg som lastade pitprops, har jag senare i livet upplevat
hemska hamnscener ur engelska romaner. Så länge jag lever
skall Alnön leverera bakgrund åt min fantasis iscensättning av
livets och litteraturens uppskakande och skrämmande händelser.
Varför just det skrämmande? Ja, jag har kanske också ljusare
bilder från Alnön, men de är från Nacka, där vi bodde under
mitt sjunde levnadsår. Den första barndomen är värnlös och
full av ångest och skräck. Det avspeglas i denna fantasins
ofrivilliga lek. Mina ljusaste scenbilder har jag från Hässjö, där
jag bodde hos en vänlig och glad gammal tant. Det vackra öppna
landet, som stupar nedåt Klingerfjärden utan skymmande träd,
är bakgrund i goda och ljusa romaner om engelsk överklass
eller för den homeriska dikten med dess krulliga får och
rogivande rytm. Mera sporadiskt förekommer bilder från Indal,
Liden, Njurunda — men ett är säkert, alla berättelser om
fyrtorn förlägger jag ännu idag till den lilla Draghällan i inloppet
till Sundsvall, där jag en sommarsöndag bakade bullar av
grönslemmig tång, medan min farfar glömde tiden under
diskussioner med fyrmästaren om de nya fina instrumenten.
Nu återser jag Alnön i oändlig frid. Vackert är det, men inte
det minsta hemskt. Allt det makabra måste alltså ha skapats
av mitt skrämda barnasinne. Jag söker villrådig efter de reala
skrämselorsakerna. Mina föräldrar var vänliga människor.
Återigen dyker de stridande pojkarna upp, deras skrik genljuder än
i backarna. Och — o fasa, så är det en rad av mystiskt hårda
och grymma kvinnor — jag försöker identifiera dem — det måste
vara, inte erinnyerna, men min barndoms hembiträden! O,
vilken skräck att vara utlämnad åt dem! Först hos moster
Hamrin, den snälla gamla tanten i Söråker, Hässjö, återvann jag
jämvikt och en smula lycka, som än idag tycks stråla ut från de
ljusa åkrarna på åsens sluttning. Alnösundet och Klingerfjärden
begränsar min barndoms värld — men först idag ser jag dessa
sköna vatten som något utanför mig, jag är turist på genomresa,
jag kan bedöma vad som är »vackert» och idylliskt och vanligt.
Men det har sina svårigheter. Det är underligt att vara så bunden
vid en ort. Jag har alltid opponerat mig emot chauvinism och
lokalpatriolism. Nu ser jag hur omedvetna trådar binder en fast
vid det förflutnas skådeplats, så som Gulliver bands med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
