Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans W:son Ahlmann: De stora dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans W:son Ahlmann
långt fram i jordens historia, att töcknet kring de geologiska
skedenas tidslängder genom Gerard De Geers exakta kronologi
klar-hat och tagit form av bestämda antal år. Vi ha nått fram till
den snabbt flydda gårdagen i jordens långa liv. Men ändå blir
det ännu huvudsakligen i årtusenden, som vi ha att räkna
händelseförloppen. Sekler, decennier och enskilda år få knappast
någon större betydelse förrän i historisk tid, när skapelsens
hittills sista och allra yngsta telning, människan, till skydd mot
glömska nedtecknar sina handlingar och tankar.
Det var alltså för omkring 14 000 år sedan som den sista
inlandsisen började dra sig tillbaka från Skåne. Efter 5 000 år
hade dess kant nått Medelpads kuster. Samtidigt hade isen
avtagit i mäktighet från något tusental meter till blott ett par hundra.
Landet hade därför redan hunnit stiga ganska avsevärt från det
djupaste läge, till vilket isen pressat ned det, då den var som
mäktigast. Landytan låg ändock c :a 270 m under sin nuvarande
höjd, när landskapets kuster åter befriades från sitt istäcke.
Sedan landet ytterligare lättats från istrycket försiggick
stigningen utomordentligt snabbt, under de närmaste århundradena
med icke mindre än 10—15 meter per sekel. Skulle några
människor då ha levat i trakten, hade de under en mansålder
på det mest påtagliga sätt kunnat konstatera den s. k.
»vatlu-minskningen» i Bottenhavet, som på 1700-talet, då den var blott
en bråkdel så stor, blev föremål för mycken diskussion mellan
Sveriges berömda lärde, Urban Hjärne, Emanuel Swedenborg,
Anders Celsius och Linné.
När isen under den fortsatta landhöjningen smälte tillbaka
upp genom dalarna åstadkom den varjehanda saker, som
sedermera kommo åtskilliga förvecklingar åstad.
Var och en som tänker sig en smula för måste således finna det
egendomligt, att Indalsälven alldeles i sin mynning bildar en
fors, Bergeforsen. Likaledes måste Ljungans lopp nedanför
Marmen med kroken norrut från Njurunda sägas vara ganska
besynnerligt. I båda fallen befinna sig också de båda älvarna på
villovägar. Inlandsisens smällvattenllöden hade nämligen med
lera, sand och grus fyllt ut de ursprungliga, djupaste dalfårorna,
så att när lan det äntligen steg mot sitt nuvarande läge varken
Indalsälven eller Lj ungan återfunno dessa fåror utan spårade ur. Den förra
kom sålunda att rinna över en tröskel och bilda Bergeforsen
och den senare att från Njurunda gå mot norr för att nå havet.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
