Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Det gamla Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Ahnlund
starkt förenklat i fråga om de förra: ofta endast »södra älven»
eller ån, »norra älven». Rikt givande laxfisken gjorde ju båda
värdefulla för kronan. Också folksägnen, i all synnerhet kring
Ljungans stränder, har ivrigt sysslat med dessa fiskerättigheter
och därav vållade stridigheter. Jättinnan Viv i Vivsta (Tuna
församling) hämtade upp lax i förklädet, säges det, lika ledigt som
en annan plockar smultron i en skäppa. Hon kom till sist i gräl
med sin fästman, Mal i Målsta, som då dämde igen Matforsen för
henne och tog bort all laxen, där den sprattlade på botten. Men
Viv visste råd och stängde Viiforsen nedanför, så att ingen
lax nästa sommar från havet kunde taga sig upp i sjön Marmen.
Till slut brast fördämningen, och från den dagen ända fram till
1700-talets början hade Vivsta och Målsta byamän, om man får
tro sägnen, gemensamt fiske i Marmen och Viiforsen.
Att vattnet binder och förenar är ett väl intygat historiskt
faktum. Men dessa Medelpads två stora floddalar, fastän på ett ställe
skilda åt av föga mer än två mil, spärrades från varandra av skog
och berg i nästan obrutna vidder. Sparsam och isolerad var den
odling, som emellan älvarna smög sig fram kring det stora
sjösystemet uppe vid Holms lilla skogskyrka, vars namn man hör
omtalas först 1480. Äldre och ansenligare, med trygga anor från
hedenhös, var Ljustorpsbygden kring ån med samma namn,
vilken österifrån förenar sig med Indalsälven nära dess mynning ;
likväl var den en utpräglad bygd för sig, i viss mån en utbygd.
Går man långt åt motsatta hållet, till den breda kil landskapet
längs Ljungan driver in mellan Jämtland och Härjedalen, finner
man visserligen en kyrka uppe i Haverö omtalad så tidigt som
omkring 1270, tidigare än någon annan kyrka i hela Medelpad.
Men uppgiften har bevarats av en tillfällighet, tack vare norska
källor, och trots de förbindelser som ju skapades av Ljungans
vattenled voro förhållandena i denna avsides trakt ännu drygt
sexhundra år senare sådana, att sockenborna som
transportmedel till lands allmänt och uteslutande nyttjade klövjesadel, »mes»
och kont. Man såg endast några åkkärror vid den krog, där
Borgsjövägen tog slut — det var allt. Och vid den tiden fanns
likväl i nedre delen av samma älvdal redan järnväg, linjen
Sundsvall—Torpshammar, som blev färdig 1875, flera år innan
stambanan på statsmakternas bud sträcktes fram till Ånge. Det saknar
ej sin betydelse att hålla i minnet dylika jämförelsemått inom
själva Medelpad, ty trots sin »litenhet» ur nordsvensk synvinkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
