Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Det gamla Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gamla Medelpad
hemma stod staden nästan tömd på manfolk, hör man ofta
berättas. Kargt men härdande var livet ute i hamnarna, där
kapellklockan från vår till höst avdelade arbetstakter och
andaktsstunder. Yrket hade en sinnrikt utbildad tradition, ett i
detalj fastslaget ceremonial, som sökte taga till vara de tillfällen
till gladlynta kraftprov och frisk omväxling en urgammal
kooperativ erfarenhet erbjöd. För såvitt Sundsvalls fiskerskap
eller liskaresocictet kommer i fråga, tillhör allt detta numera
historien; också den sista länken i denna berömliga
korporation är sedan en tid bruten. Men under ändrade arbets- och
organisationsformer ger havet alltjämt sin glimmande tribut åt
Medelpads fiskare, en mycket blygsam yrkesgrupp efter
måttstocken av landskapets samlade nutida näringsliv.
Den yppersta rikedomen skulle bli skogen — också den skog
utanför landskapsgränsen, som de stora älvarna i sitt
vittförgrenade nätverk frakta ned till djuphavshamnarna vid kusten,
ut i världsmarknaden. Hur Medelpads trävaruhantering från
de första stapplande stegen nått fram till vad den i nutiden
är och omfattar, det kan här endast med några exempel
antydas, ty ämnet är alltför rikt.
Kronosågen i Ovansjö från Johan III :s tid, redan omtalad,
var en av dessa enkla, grovbladiga och enramiga vattensågar
eller sågkvarnar, vilka på virkesförädlingens historiska väg —
näst det urgamla sättet att med yxan tälja till bräder —• utmärka
det första, långvariga stadiet. Medelpad fick med tiden i sina
strömmar och bäckar aitt flera av dylika små ofullkomliga
sågverk, mestadels i bondeägo och arbetande till husbehov,
gärna sammanparade med skvaltkvarnar; andra sågo dagen
med stöd av intresserade borgare eller på deras initiativ, så att
en visserligen blygsam brädexport kunde äga rum från
stormaktstidens Sundsvall. Men Medelpads specialitet i fråga om
skogsprodukter var än så länge icke detta utan bjälkhygget.
Sedan avverkningen i naturlig ordning gjort slut på de stora
dimensionerna i kustbältet, stod den orörda, högstammiga
urskogen inåt älvdalarna som ett frestande men svårtillgängligt
byte. Det gällde att kringgå eller tämja de forsar och fall, som
spärrade vägen till dessa skatter på rot; timmerflottningens idé
är gammal i Medelpad. Indalsälven syntes härvidlag lättare att
komma till tals med än Ljungan, där redan den starka och med
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
