Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Det gamla Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahnlund
Bilden av denna tids uppspirande trävarurörelse i Medelpad
blir emellertid ganska ofullständig, om vi ej ägna en blick åt
några andra på skogstillgången fotade näringsgrenar, med
vilka den antingen samverkade eller sammanstötte.
Skepps-byggeri och rederinäring hade alltifrån 1600-talet gått hand i
hand med den i stort sett tilltagande virkesutskeppningen från
Sundsvall. Det är svårt att göra strängare skillnad mellan dessa
yttringar av ortens ekonomiska livaktighet, vilka liksom
utlöste sig i en med trävaruexporten på det närmaste förbunden
fraktfart, ofta utsträckt till avlägsna hav. Tiden kring
sekelskiftet 1800 var en av dess lysande perioder; med stark
efterfrågan på tonnage. Då tillkom även det ansenliga
skeppsbygge-riet Vivstavarv (1798), vars namn visserligen — egentligen från
1850-talet — kom att vinna större ryktbarhet i sågverksrörelsens
historia. Långt dessförinnan, få år efter anläggningen, räknades
Vivstavarv till de lastageplatser, som ifråga om utskeppning
hotade att taga loven av Sundsvall.
Medelpads en gång så talrika järnbruk, numera alla
nedlagda, hade uteslutande att tacka skogen och vattenkraften för
sin förläggning hit; malmen fick tagas från mellansvenska
gruvor. Äldst i raden är Galtströms bruk längst i söder (1673),
följt av Lögdö vid Ljustorpsån i norr (1685) och det angränsande
Åvike helt nära ångermanlandsgränsen (1686).
Medan dessa anläggningar uppstodo på platser vid eller helt
nära havet, förlades de yngre järnbruken — oftast
stångjärnshammare med eller utan manufakturverk, endast sällan
masugnar — längre inåt landet. Från nästa århundrade stamma
dels tvenne nordligare dotterföretag till Lögdö, nämligen
Lagfors (1741) och Sulå (1795), dels de självständiga bruken
Sörfors (1765) och Långskog (1780), båda i Attmar, samt
Norafors i Sättna (1795) och Torpshammar i Torp (1797). De
anförda årtalen ge en ungefärlig föreställning om det allmänna
konjunkturläget för järnet, i stort sett ännu överensstämmande
med det för träet. Mellan målsmännen för dessa olika intressen
kom under många år att råda ett tillstånd av hård konkurrens,
nästan fiendskap, vartill väl också en smula bidrog, att
järnhanteringens män oftare än trävarurörelsens företrädde en
utifrån kommande penningmakt. Också riktades ej sällan den
anklagelsen mot de av lagstiftningen gynnade bruken, att de
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
