Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils August Flodén: Bondevinter. En rapsodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils August Flodén:
BONDEVINTER
EN RAPSODI
Den nivellering, som på så många områden utmärkt de senare
årtiondena, har för oss människor till och med gjort sig gällande
årstiderna emellan. Det moderna kulturlivet, särskilt sett från dess
mycket väsentliga tekniska sida, har visserligen inte haft något
intresse av att göra sommarn till mindre sommar. Men däremot har
vinterns köld, mörker och isolering inte utan framgång bekämpats.
I våra väl ombonade bostäder med dess mer eller mindre
effektiva uppvärmningsanordningar äro vi nu för tiden rätt väl rustade
att upptaga kampen mot kölden. Fordom var det härvidlag en
smula annorlunda. De öppna eldstäderna, en gång den enda
värmekällan, magasinerade mycket bristfälligt värmen i de stugor
eller rum, där de nyttjades. Ofta saknades de för övrigt helt, t. ex.
i sovstugorna, där får- och kalvskinnsfällar lingo ersätta bristen på
värmegrader. Från denna enkla värmehushållning har
utvecklingen sedan gått över järnspisen och kakelugnen fram emot våra
dagars värmeledning, vilken senare, om också hitintills i mindre
utsträckning, börjat komma till användning även i bondgårdarna,
särskilt då i samband med nybyggnader.
Den gammaldags bonden låg ofta med häst och fordon i olika
ärenden ute efter vägarna. I synnerhet då kunde vinterkölden
bli besvärlig, och det ville härdighet till att utan skada till lemmar
och hälsa stå ut med det slaget av påfrestningar. Också här ha
senare tider stora framsteg och förbättringar att uppvisa. Våra
dagars mest använda kommunikationsmedel på landsvägarna
rulla så gott som rumsvarma omkring på de vita och släta
snögolven, där frustande hästar fordom stretade med sin
vadmals-och skinnklädda människolast på knarrande medar.
Belysningsanordningarna ha också successivt förbättrats. Längre
tillbaka i tiden var det tallvedsbrasan i storstugan eller
stickblosset i fähusen och på vedbacken som svarade för det sparsamma
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
