Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Arbman: En Medelpadsbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Medelpadsbygd
vall — däri även inbegripet igenlagd, men icke insådd åker eller
ristning (linda, lägde) — dels och framförallt ängesland,
myr-och svedjeslått, men vid sidan därav tillgreps även löv-,
barr-och barktäkt.
Ängen, änget eller slättlandet, var av mycket skiftande
beskaffenhet. De flesta anlade sina ängen vid älven, i dalfören
vid åar och bäckar och vid tjärnar och träsk, alltså på humusrik
och ofta mer eller mindre sidlänt mark, där så behövdes genom
partiell eller fullständig rothuggning och avröjning av skogen,
varvid man avlägsnade det grövre bråtet och brände det övriga
eller också lämnade allt att långsamt multna ner.
Sitt bete fingo kreaturen under sommarhalvåret söka sig dels
på inägorna och hemmabackarna, dels och framförallt på
skogen. Vi befinna oss i en tid, då fäbodväsendet ännu utgjorde en
mycket viktig, ja, kanske den viktigaste deien av boskapsskötseln
och då varje hushåll förde samtliga eller största delen av sina
kreatur till skogs under sommarmånaderna. Men därjämte
brukades också — helt visst mycket ofta i samband med
fäbodväsendet — en form av beteskultur väsentligen grundad på
svedj-ning, varigenom, för att återge Nordenströms ord, mossbelupna
grankälar förvandlades till gräsvallar och lövlundar på »tolv,
tjugu eller flera års tid», intill dess granskog åter kunde växa till.
Man häpnar över de otroliga mängder virke, som för dylika
syftens vinnande årligen offrades åt förintelsen. Så hade de i
början av 1600-talet inflyttade finnarna på Nordenströms tid
genom oinskränkt användning av denna brukningsform redan
»nedsablat de bästa parkerna» (urskogsbestånden), och blivit
tvungna att övergå till skog av yngre årgångar.
I Ljungans ådal ha dessa primitivt-naturbundna och
exten-siva brukningsformer för längesedan försvunnit utom en,
nämligen fäbodväsendet, som dock sedan årtionden befunnit sig i
starkt avtagande och vars saga kanske inom kort skall vara all.
Med de gamla ängena eller slåtterlanden har det gått på samma
sätt som med de mellan- och sydsvenska lövängarna: de ha
fått växa igen eller plöjts upp till åker och vall. Några
slåtter-ängar av det ovan angivna slaget, anlagda och underhållna av
människohand, torde knappast ha funnits i dessa bygder under
den senaste mansåldern.
Men många av de gamla sedvänjorna leva dock alltjämt kvar
i de äldres minne och i de namn och andra spår de avsatt här
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
