Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Österling: Dagar i Österlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling:
DAGAR I ÖSTERLEN
i.
I dag blåser det frisk östan, och havet rullar in mot Stenshuvud
med kransar av skum.
Just den vinden skall man önska sig, när det gäller att börja
en färd genom Österlen. Ty havet ingår här som ett element
i landskapet, nästan överallt synligt från höjderna, och vad kan
då vara festligare än denna koboltblåa strålglans, påminnande
om de skålar av glaserad fajans, som traktens skeppare med
förkärlek brukade föra hem från England och som ännu hittas
på hyllorna här och var? Men det är icke bara en sorts blått; det
är hela skalan av blåa färger som smälta samman och gjutas över
varandra i ett rörligt, klingande spel. Mina vägar ha ofta fört mig till
Skånes östkust, men aldrig har jag sett Östersjön brusa och skimra
med sådan friskhet, och när jag nu kastar ner några intryck,
kommer upptakten av sig själv med denna havsmusik, som
tränger långt in i landet och aldrig är helt borta.
Linné talar i sin skånska resa med botanisk förälskelse om
Tjörnedala lund, som får vitsord att vara en av de vackraste
lunder han sett i riket. Man skulle tro att en sådan plats
alltjämt vore föremål för vördnadsfull nyfikenhet. Men det är icke
många som fara dit, och för min del hittar jag denna lund först
i dag. Det är med spänning vi svänga ner till den gamla
Tjörne-dala-gården söder om Rörum och följa markvägen mot havet
förbi en liten snårskog av vildvuxet harris, som utbreder sig på
fäladen. Stranden sluttar skarpt och bland rullstenarna
ur-skiljes en av de s. k. kåsarna, primitiva inlopp för ål båtarna.
Man följer gärdet norrut och är plötsligt inne i lunden, ett stycke
frodig urskog på sluttningen, hassel, ek och lind, den nordiska
stenålderns trädarter. Det är endast en rest av vad Linné såg i
juni 1749, och den rika försommarflora han omnämner har nu
blommat ut för året. Men platsen har sin ursprungsstämning
kvar och liknar icke någonting annat. Havets vita leenden lysa
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
