Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. T. Holmström: Livet i bohusstranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Livet i Bohus stranden
Hon är allmän efter hela kusten — kanske vanligast likväl i
skärgårdarna omkring Göteborg. Rädd är hon just ej numera —
men går gärna bakom en sten när seglaren närmar sig. Då ser
man blott den vackert rundade hjässan över stenen och ett
blänkande misstänksamt öga.
Den diet, hon för, verkar ganska aptitlig. Mest synes hon
begiven på strandsnäckan, Litorina littorea, som hon plockar från
klippor i vattenbrynet. Hon löper några steg upp på hällen med
dem, den långa näbben arbetar med snäckan mot stenen,
skakar den med en darrande rörelse och lyckas klara ut den
spiralvridna mollusken. Det är många små litorina som gå åt till
varje mål. De tomma skalen slungas av stormvågor högt på
strand, upp på klipporna också där de rulla omkring för blåsten
och samla sig vackert ibland. — För övrigt är strandskatan en
älskare av strandkrabban, som också är en mycket viktig spis för
en del andra skärgårdsfåglar. Ejdrar, måsar, tärnor äro högst
begivna på de små krabborna, som äro som en sorts dagligt bröd för
dem. Dessbättre finnas de i mängd åtkomliga i tången. Måsarna
flyga högt med de större och släppa dem över klipporna — för att
desto lättare få de angenämare bitarna i sig. Strandskatan, ejdern
och tärnan synas mest sluka dem hela av mindre format.
Men strandkrabban är också fiskföda. Vi, som numera fånga
våra torskar mest från berguddar med spinnspö, finna ofta små
krabbor ramla ut ur gapet på dem, när de spunnits hem och
kommit i håven. Berggyltan torde också ha ett gott öga till
strandkrabban — som även för en mänsklig gom är fin — med det
lilla den innehåller.
Med strandskatan följer gärna större strandpiparen, Charadrius
hiaticula, som är en tidig liten gynnare, mycket trogen sina gamla
häckplatser. I själva skärgården är större strandpiparen sparsamt
förekommande; ett par här, ett par där, mest i låga grus- eller
sandstränder, där den smyckar sitt rede med vita musselskal,
snäckor och fina stenar. Den får ej så ofta alla fyra ungarna
vuxna. Barnadödligheten är här rätt stor. — Ännu för en del år
sedan såg man i Göteborgs skärgård roskarlen — t. ex. på
Svartskär vid Måkholmen och på Danska liljan. Men han kommer
knappast mera här. Varken småsnäpporna, Tringa-arterna, eller
storsnäpporna, Totanus, äro egentligen häckfåglar i
bohusstranden. Rödbent snäppa fanns häckande förr på en och annan
holme och förekommer alltjämt, norrut kanske mest. — Inåt
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
