Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mattis Möller: Sareksommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sareksommar
Vid Tarreluoppals nordligaste vik passerar vi nationalparkens
västgräns, och ge oss upp i kalfjället i riktning mot Sarvesvagge,
den första av de tre stora dalgångarna som från väster leder ner
till övre Rapadalen. Dagsetappen är ganska lång, 32 kilometer
på kartan, det blir bortåt 40 i verkligheten, men terrängen är bra :
slätt kalfjäll nästan hela vägen och inga stigningar att tala om.
Och framför allt: det är bara tre eller fyra grader plus. Vi får
alltså knalla på ordentligt för att hålla värmen uppe!
Så småningom kommer vi upp i passet mellan de båda
Tjågno-riskullarna, Sarvesvagge ligger nedanför oss, och strax därpå
syns hela »härligheten» : en hel mil av den mest råkalla
ogäst-vänlighet, man kan föreställa sig. Vi är på tok för tidigt ute. Det
är mera snö än barmark och inte en blomma, inte ett grönt strå
står att upptäcka. Fuktglänsande svarta stup förlora sig i
dimman, söndertrasade regnmoln hänger överallt i fjällsidorna och
jokkarna går ilsket vitskummande.
Det blir i sanning en ståtlig inmarsch i Sarek. I snöblandat
regn och hukande mot blåsten äter vi oss sakta upp mot
vatten-delaren under Staika, myrarna gungar geléaktigt under fötterna,
och ett ständigt »tjafs-tjafs» från pjäxorna bidrar till att göra
Lapplandsmelodien fulltonig. Ett och annat dundrande stenskred
uppe i fjällsidorna stör heller inte stämningen. Vi går moltysta
båda två. I ett slags fatalistisk undergivenhet. Men till slut blir
vätan och kölden oss övermäktiga, och vi sätter upp tältet på en
gräsplätt mellan två snödrivor för att avvakta bättre tider. Vi
tinar upp oss i sovsäckarna, primusköket kommer igång och
livsandarna vaknar. Det välsignade kaffet! Sen lägger vi sten på alla
tältstag, stora rejäla tiokilosstenar. Det behövs, det är full storm
nu; man kan inte gå rak mot blåsten och det är märkvärdigt att
tältduken överhuvudtaget håller stånd mot vindtrycket. Under
natten snöar det friskt en stund, men så blir det regn igen, —
det är liksom trevligare ändå.
Nästan tre dygn varar ovädret och lika länge ligger vi här
overksamma. Sjuttio kalla timmar. Tältet flaxar och smäller i ett och
den dävna, otäcka markkylan tränger upp underifrån.
Situationen är avgjort ogemytlig och overksamheten känns pinsam.
Tre dagar har vi förlorat här och två i Tarrekaise, saken är klar :
vi är besegrade — för denna gång! Alltså reträtt ned till
Pårte-stugan. Genom Lullihavagge, som är 1 350 meter högt vid pass
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
