Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mattis Möller: Sareksommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mattis Möller
Skerfe är Lapplands mest exklusiva utsiktsbalkong. Vildare
och mera alpina syner finns kanske på andra håll — utsikterna
från Kaskasatjåkko mot Kebnekaiseryggen, från Sydtoppen eller
från Sarekkammarna — men dessa bilder från Skerfe är så
genuint lappländska som inga andra. Här finns allt, som
tillsammans utgör fjäll-Lappland: högfjällens slingrande skarpa
kammar, snö och is, dalen med skog och floder och sjöar, runda
lågfjäll, den oändliga fjärrsynen mot en horisont, som förtonar
i ett sidenbiått dis. Allt i ett.
En hel timme dröjer vi häruppe. Färgerna i delta-landets
laguner och kanaler är absolut otroliga. Det tjänar ingenting tiil
att försöka en beskrivning. Vi släpper ner en sten utanför
klippranden, tjugo sekunder går innan nedslaget hörs. Sedan går man
inte för nära kanten, den hänger över som en riktig balkong skall
göra och nedanför är det åttahundra meter frisk luft ner till
dalbottnen.
Vi går över kalfjället, parallellt med Rapadalen, det är lättare
än att trassfa sig fram genom videsnåren nere i skogen. Det är
vackrare här uppe också; vi har kurs rakt på Pelloreppe och i
kvällsljuset lyser snöfälten röda som skurna ur en blank
kopparplåt. Just när solen kryper bakom Stuorra Skårkas når vi den
lilla dalgången Vassjavagge och kommer ner i Rapadalen, där
vi slår läger på en liten ängsplätt av kråkbär och lingonris. En
tjock matta, som fjädrar behagtigt under fötterna.
Först långt fram på förmiddagen nästa dag kommer vi iväg
igen. I sakta mak och med många raster avnjuter vi Rapadalens
vackraste kilometrar. Sex under en dagsmarsch. Växtligheten är
fantastisk, överväldigande i sin frodighet. Man kan inte gå på
vanligt vis, snarare simmar man genom vegetationen, tutar sig
framåt, tiils man brakar igenom en bit, så ligger eller hänger man
inuti snåret utan kontakt med marken, får försöka få benen
under sig igen och så ett nytt »simtag». Så småningom kommer
man ju igenom.
Dessbättre finns här också annat än vide: Det finns ljuvliga
blomsterängar, riktiga parklandskap med glest stående björkar
och blommande rönn och hägg. Det finns gufa fjällvioler i
mängder, som för tanken till en sydsvensk vitsippehage, blå
stormhattar, tolta, trollius och kvanne.
I en halvt uttorkad bäckfåra hittar vi ett vargspår. En örn har
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
