Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emmerich Rossipal: Högfjällsturer i Sverige 1937 och 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emmerich Rossipal
femtedel under dåvarande förhållanden tvang till en avvikning längre
norrut. Under denna snöfattiga sommar var företaget en ren
klippklättring med flera svåra och utsatta passager, under c:a 5 timmars
effektiv arbetstid.
»Baumanns led», vilken från Kitteldalen leder upp till sänkan mellan
Rullevare och Kebnekaise, har under de sexton år, som förflutit sedan
första bestigningen företogs, haft ett visst noli me tangere över sig, ett
rykte att vara ytterst svår, nästan för svår för oss svenskar. Måhända
berodde detta på att det var en schweizare som besteg den först, och
att denne därtill jämförde sin bestignings svåraste passager med »de
svåraste sträckorna genom Rottal till Jungfrau eller uppför
Eiger-wand» (årskrift 1921, sid. 223).
Sedan nu Tore Rydberg genom sin andra bestigning 1936 brutit
förtrollningen, har denna roliga klätterled under de sista två åren
lockat inte mindre än sju bestigare, däribland en dam, fru Pälle
Andersson-Wiese, som med sin man Manfred Wiese den 29 juli 1937
gick upp längs Baumanns led. Samma år den 20 augusti följde Sven
Ditzinger efter och tio dagar senare Gillis Billing, båda två med
mindre eller större variationer från den ursprungliga leden. Billing
gick också för första gången leden nedför. Den 20 augusti 1938
bestegs Baumanns led av bergklättringskursens deltagare Yngve Mauléon
och Gösta Erikson under Gunnar Santessons ledning.
Naturligtvis har Baumanns led — lika litet som någon annan —
kunnat undgå utvecklingens hårda lag, d. v. s. att bli »degraderad».
I svårighetsgrad jämförs den nu med sista delen av Södra Klippberget
eller nordöstkammen på Kaskasapakte, med andra ord —
karakteriseras enligt den gängse, en smula frikostiga terminologien som
medelsvår i överkant. Som turistled lämpar den sig dock ej.
Kaskasapakte har förutom under »stora traversen» år 1937 bestigits
över nordöstkammen upp och ned av Manfred Wiese med fru den 4—5
augusti, av STF:s klättringskurs och Nils Wickberg den 25 augusti
samt den 24 augusti 1938 av Yngve Mauléon och Gösta Erikson. —
Med uppstigning över sydöstkammen och nedstigning längs
nordöst-kammen bestegs Kaskasapakte den 23 augusti 1937 av Sven
Ditzinger. — Den 26—27 juni 1938 gick Gustaf Borenius och fru Gunhild
Tamm med utgångspunkt från Kaskasasjöns västra ände en ny led
uppför Kaskasapaktes sydvägg. Efter en nödtvungen dragning åt öster
nåddes sydöstkammen något före dess branta stigning till Stortoppen.
Den nya varianten bjöd enligt Borenius inte på större svårigheter.
Nedstigningen företogs via Neuendorffs led.
En snabb nedstigningsled från passet mellan Lillietoppen och
Kaskasapakte prövades med framgång av både Sven Ditzinger och STF:s
klättringskurs 1937. Den följer en djup skreva som mellan Lillietoppen
och Södra Kaskasapakteglaciären leder långt ned mot jökelns mindre
sluttande del.
Kaskasatjåkko bestegs två gånger av STF:s klättringskurs på en
mycket trevlig, ej alltför svår, om ock på några ställen utsatt
klätterled, som följer bergets södra kam från Tarfaladalen upp till den lång-
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
