Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resning, ligger märgelskiffern som en fundamentmur, blågrå, med
tätt växlande skikt och skarpt skild från den gulaktiga eller
vitgrå kalken. Men kalkstenen själv är olika i strandbågen
framemot husen och ute vid klintspetsen. Där skäres dess jämna
bankning över på snedden av ett bergparti, som saknar
regelbunden skiktning och ser underligt knotigt och vresigt ut i
strukturen. Det är en revkalk, till beskaffenhet och uppkomstsätt
snarlik den, som i vår tid bildas på de tropiska havens
korallrev. Det finns gott om koraller också i Gotlands siluriska rev.
Men huvudsakligen äro dessa uppbyggda av ett annat slags
kalksamlande havsdjur, närmast besläktade med nutidens maneter
och sjöanemoner. Dessa »stromatoporider» se ut ungefär som
moderna militärhjälmar, lagda i varandra till tjocka staplar. I
stenskramlet nere på stranden kan man hitta både dem och
allehanda revkoraller, lösbrutna av vittring och bränningar.
Sådana revbildningar äro vanliga i alla Gotlands
kalkstenslager. De mana för vår fantasi fram bilden av ett ganska grunt,
men mycket varmt hav, vimlande av djurformer, som längesedan
dött ut, men vilkas rester bäddats in i bottenslammet mellan
reven. Så föddes Gotlands mark för tre hundra millioner år sedan.
Och ännu i dag ge forntidens kalkrev säregna inslag i öns natur.
Tack vare sin fasthet ha de, bättre än öns övriga bergarter, motstått
de nedbrytande krafter, som skapat den nuvarande
landskulpturen. Se bara på Visbykustens klintar. De bestå nästan alla av
revkalk. De skjuta fram sina skarpskurna profiler likt jättestävar mot
det anstormande havet, vilka hållit sina positioner, medan kusten
mellan dem svarvats ut i mjuka bukter. Och Gotlands berömda
»rauk»-fält ligga undantagslöst i revkalk. Där ha gångna tiders
strandprocesser visserligen lyckats lägga berget i ruiner. Men
»Hoburgsgubben» och alla dessa »Gubbar» och »Källingar» och
»Hundar» och »Turkar» och »Predikstolar» och »Alkvistar»
och allt vad de kallas, dessa »stenjättar» och bergtagna
»jungfrur» av den bisarraste skapnad stå där dock som talande
vittnen om att hårt varit satt mot hårt. Och inne i landet brytes
terrängens enformiga flackhet mångenstädes av revklintar och
revkullar. Särskilt märklig är i detta hänseende trakten Lojsta—
Stånga—Etelhem—Garde. Där ligger en hel klunga av små
rundade revkalksberg — utsparade av landisen — mellan lågmarker
och tjärnar. Ser man bara på terrängens former, kan man tro
sig förflyttad till urbergets Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
