Svenska Turistföreningens årsskrift / 1940. Gotland / 44 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Solens och kalkens ö

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gunnar Klintberg foto.

Både hällmarken och fälten av kalkstensklapper — »aurburgarna» — som
sammansvämmats vid de forntida havsstränderna, kunna ligga halvnakna, utan slutet
vegetationstäcke. De spridda stånden av tulkört, Cynanchum vincetoxicum, höra
till karaktärsdragen på sådana marker. Fleringe.


hårmelicans ullvippor ge ett egenartat liv åt gläntornas mest
torrstekta stenökenfläckar. Skogen av satta pinietallar är som en
pelarhall med golvmatta av mjölon eller gräs, av »rödbär»
(smultron), »salmbär» (blåhallon), tusenskönor, färgmadra och andra
örter. »Rinden» (murgrönan) väver bonader på trädstammar och
klippväggar eller breder ut sig till täcken, som dölja marken. Och
när välmåendets högfärd riktigt sätter åt den, försöker den leka
träd alldeles själv.

Men som bakgrund till all denna växtlighetens sydländska
rikedom står kalkklinten med sina arkader och tinnar, stickande
vit eller mulet grå allt efter dagrarnas växling. Den klinten är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>