Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sten Selander:
EN BOTANIST PÅ GOTLAND
Det var i gryningen en sommarmorgon för länge sen: om
man skall vara noga, den tredje juli 1903. Gamla »Tjelvar»
pustade i sävlig takt fram över den blickstilla, silverbleka
Östersjön. Allra främst i fören stod en gänglig pojke med linlugg och
ben som en kalv. Två dar förut hade han fyllt tolv år; nu var
han ute på sin första botaniska resa. Han hade knappast sett
andra blommor växa än dem man kan hitta i en fattig
roslagssockens kalbetade hagar och uthuggna skogsbackar; och han
hade aldrig rest längre på egen hand än från Stockholm till
Åkersberga.
Undra sen på att han inte kunnat sova, utan stått där framme
ända sedan den första ljusningen och stirrat österut.
Soluppgången övergöt honom med sina ljudlösa flöden av sval eld och
omätlig klarhet. För första gången såg han gryningsmolnen
tändas högt över havsvidden och rymden långsamt översvämmas av
ljus, innan solskivan lyfte sig ur djupen, grann som en ung
hednagud. Men han märkte det knappast, så ivrigt spanade han
efter sin längtans Ithaka, sin vita ö i havet — Gotland. Varje
stråk av morgondimman, varje mörkare skiftning vid
horisonten blev land, bara för att plånas ut och avslöjas som en
bedräglig illusion. Men äntligen var där en blå skugga långt om
babord, som inte försvann, utan låg kvar och växte, långsamt,
outhärdligt långsamt. Aldrig hade några timmar gått trögare än
de som såg landstrimman småningom breda ut sig över halva
synranden och en otydlig ljus fläck föröver ta form av Visbys
ringmur och alla de små vita husen uppåt Klinten. Redan innan
»Tjelvar» började svänga om hamnpiren, stod han redo med
portören på ryggen, växtpressen i ena handen och kappsäcken
i den andra; och knappt var landgången ute, förrän han var
nere på kajen. Ännu åtskilliga år senare kunde han bli
kallsvettig av skam vid tanken på hur han i brådskan glömt att
enligt instruktion ge hyttstäderskan femtio öre i dricks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
