Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu hur händerna darrade av spänning då jag slog upp floran
för att kontrollera bestämningen. Har verkligen dessa källdrag
mestadels dikats bort? Eller är det endast jag som blivit för
skumsynt att längre upptäcka dem? Man får hoppas att det bara
är fel på mina ögon.
Förändringarna vid själva Snäckgärdet kan dock gunås inte
vara någon synvilla. Brunbäcks betning, där generationer av
botanister blivit föreställda för den gotländska orkidéfloran,
ligger blomlös och kaltrampad, och många av de övriga klassiska
växtlokalerna är degraderade till tomtmark. Denna utarmning är
tyvärr karakteristisk för mycken gotländsk vegetations öde under
den senaste mansåldern. Att hela den stora kalkön ännu under
mina pojkår var vida blomrikare och många karakteristiska arter
mindre sällsynta än nu är inte bara en förskönande
förfalskning av det slag, minnet ofta gör sig skyldig till; det är helt
enkelt ett faktum. Gotlandsflorans stolthet, orkidéerna, hör ju
sålunda framför allt hemma i de hävdade lövängarnas öppna
gläntor. Och lövängsbruket på Gotland har som känt är
minskat i så svindlande hastig takt, att det nu nästan helt
upphört. År 1900 redovisades här 32 000 hektar naturlig
slåtteräng; 1910 hade den siffran sjunkit till 17 000 och 1934 till 4 000,
alltså bara en åttondel av vad som fanns trettiofyra år tidigare.
Hur mycket löväng som finns kvar nu, sedan ytterligare sex år
gått, vem man inte säkert; man vet bara att då tvenne
sakkunniga 1938 inventerade prästängarna, dit de ojämförligt flesta,
bevarade Gotlandsängarna hör, fann de endast hundra hektar
väl hävdad löväng och därjämte 140 hektar, som visserligen var
förfallen och igenvuxen, men dock kunde återställas. Dessa
tvåhundrafyrtio hektar — alltså mindre än en hundradel av den
areal som var i bruk ännu 1900 — var all den gotländska löväng,
de ansåg att man möjligen kunde rädda åt framtiden.
En löväng som lämnats åt sig själv och börjat växa igen kan
vara underbart vacker, i mångas ögon kanske ännu vackrare än
en som skötts på gammalt sätt. I svenska marker kan man
knappast finna något yppigare och samtidigt gladare, något mer
fyllt av graciös vildhet än ett halvt igengrott »änge» sådant som
det vid Allekvia i Endre, vilket stiftsjägmästare Nils Ekberg i
fjol räddade från att huggas ned och plöjas upp till åker. Ett
dylikt änge är den romantiska sommarfantasiens landskap, med
täta blomstermattor för Titania och hennes älvor, förvillande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
