Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Gotlands särmärken; och i några reser sig bildstenar med
gåtfulla teckningar och stirrar fram ur lövet, på en gång
bottenlöst avlägsen forntid och levande, solbelyst nu. Lövängen är
både natur och kultur, den är skapad av människan och
besjälad så som endast människoskapelser kan bli. Att rädda de
sista gotska ängena från förintelse är därför en verklig
kulturgärning. Och de ungdomsgillen och hembygdsföreningar, vilka
bevarar lövängar som alltjämt är i hävd och på sina håll rustar
upp sådana som börjat förfalla, gör inte endast sin hemtrakt en
oskattbar tjänst; de är också förtjänta av hela landets tacksamhet.
Ett annat av de nästan helt försvunna inslagen i det gotländska
landskapet kan däremot inte tänkas bli återställt ens i den
blygsammaste omfattning: myrarna. I många fall skulle man inte
heller vilja göra det; ingen vettig människa som ser de bördiga
betfälten och sädesåkrarna där en gång Roma, Akebäcks eller
Martebo myrar legat kan gärna önska de forna träskmarkerna
tillbaka. Men myrutdikningarna har ju långt ifrån alltid lämnat
ett så gott resultat. Det mest kända exemplet härpå var, som
allom känt är, Mästermyr, en gång den väldigaste av alla de
gotska stormyrarna. Jag har själv haft lyckan att få se
Mästermyr innan den stora förödelsen gick över den. En myr var den
tiden en så vanlig syn på Gotland, att man eljest inte särskilt
fäste sig vid den. Men ändå minns jag med den skärpa, som
bara de riktigt starka intrycken framkallar, första gången jag
mötte Mästermyr. Det var en sommardag med sol och storm.
De ändlösa, brunskiftande agfälten vaggade, vresigt och
motvilligt, och vattnet i de grunda småsjöarna reste sig i små toppiga
vågor, som rev upp kalkslam från bottnen; den på en gång
dävna och skarpa lukten av multnande växtlighet, som annars
brukar stå mellan agruggarna, var bortblåst, och i stället luktade
det underligt av våt kalk; och fåglarna hade väckts ur sin
sommarlättja och flaxade oroligt i blåsten med vassa skrik. Jag kom
tillbaka ytterligare ett par gånger: en kall, äkta gotländsk vår,
då den döda agen stod styv och brun och orörlig och luften
blixtrade av fågelvingar, och en högsommardag, då ävjelukten
blev nästan bedövande i den stillastående hettan och otaliga
trollsländor blänkte över agdjungeln, som man knappast tordes
tränga in i av rädsla att bli borta som i något tropiskt
bambusnår. Och varje gång väcktes samma överväldigande intryck av
storslagen ödslighet, av orörd, hemlighetsfull vildmark bortom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
