Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig veterligt det gotländska alvaret ännu inte blivit föremål för
någon ingående vetenskaplig undersökning. Detta gör det svårt
att ge en populär beskrivning av alvarfloran och dess livsvillkor,
helst som den skenbart så enhetliga vegetationen vid närmare
beskådan visar sig nästan lika mångskiftande som fjällhedens
växttäcke.
På Sudret breder sig stora vidder av det allra kargaste alvaret,
där den grusiga marken mestadels ligger naken mellan glesa
tuvor av låg, knuten växtlighet. Kanske vågar man gissa, att
denna ökenartade karaktär inte så mycket beror på
sommartorkan som på svåra förhållanden vintertid. Lagret av mer eller
mindre märgligt vittringsgrus är vanligen bara någon decimeter
djupt och vilar på släta kalkhällen, som utan nämnvärd lutning
kan sträcka sig milsvitt omkring. Avrinningen efter långvariga
regn blir därför mycket dålig. På hösten och förvintern mättas
jordtäcket med väta och jäser upp, så att det klafsar och gungar
under fötterna, och alvaret är översållat med grunda vattenpölar
eller sträckvis helt översvämmat. När så kylan kommer med
växlingar mellan frost och tö, verkar uppfrysningen i det tunna,
vattendränkta jordlagret med våldsam kraft och ger upphov till
flytjordsbildningar, liknande dem man ser i fjällen; och de
plantor, vilka inte som de typiska fleråriga alvarväxterna är
förankrade med väldiga rotsystem, riskerar att slitas loss och dö.
På våren, innan fuktigheten hunnit gå ur marken, är allvaret
alldeles som den verkliga öknen en kort tid täckt av oräkneliga
ettåriga småörter: nagelört, Hutchinsia, Cerastium-arter,
Saxifraga tridactylites, Holosteum och åtskilliga andra. Men då
värmen sätter in för fullt, bränns de hastigt bort, och redan
tidigt på försommaren står de som små bruna, hopskrumpa
mumier. Och när den torra Gotlandssommaren kommer i all
sin makt och alvaret ligger utsträckt i det skugglösa,
obarmhärtiga solgasset, torkar jorden, så att den mångenstädes,
särskilt i vätarna, blir hård som cement, och krymper ihop, så
att många av de plantor vilka förut legat utbredda på marken nu
står på styltor som små uppspända parasoller. Det är inte alltför
talrika växter som tål vid dylika ytterligheter. Stora delar av
Sudret är sålunda bevuxna nästan enbart med lavar och
fårsvingel i en egendomlig, hårt tuvad form, vars ruggar på håll
ser ut som ökenkaktéer; och även där svingeln ersätts av
fetknoppsarter, gräslök och en förvedad, småbladig form av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
