Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: En botanist på Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arterna, som tulkörten och blodnävan, känner man ju igen särskilt
från de östra kustprovinsernas örtbackar. Andra däremot,som
färgmadran, Asperula tinctoria, eller den silverskimrande grussloken,
Melica ciliata, är sällsynta överallt i Sverige utom här, där de
är ytterst allmänna. Och åter andra finns i Norden endast eller
nästan endast på kalköarna i Östersjön, så t. ex. bergsskrabban,
Globularia vulgaris, som utom på Gotland och södra Öland bara
förekommer i Sydfrankrike och Spanien, ett på Gotland ganska
vanligt gräs, Calamagrostis varia, som där har sitt enda hemvist
i Skandinavien, stenmalörten, Artemisia rupestris, som
huvudsakligen hör hemma i Sydryssland, Södra Sibirien och
Centralasien, eller nipsippan, Pulsatilla patens, vars utbredning i
Norden — några socknar i Ångermanland, Gotland, Tavastland
och Karelska näset — hör till vår floras olösta växtgeografiska
gåtor. Många allmänna arter, som skatnävan, fingerörten eller
Senecio jacobaea, är företrädda av ytterst egendomliga, för
Gotland och Öland utmärkande former, som troligen ofta vid
närmare undersökning skall visa sig vara nya småarter.
För botanisten äger de gotska hällmarkernas vegetation
dessutom en alldeles särskild tjusning i vad man kunde kalla dess
oberäknelighet. Den gamle skämtaren Tyko Vestergren brukade
säga: »Resultatet av mina ekologiska och växtgeografiska
forskningar är att vilken art som helst kan växa var som helst». Men
han var också gotlänning; och säkerligen tänkte han främst på
hällmarkerna, då han fällde sitt kätterska yttrande. Här är det
nästan sant.
På fastlandet, från Skåne till Lappland, kan man i regel på
långt håll se var växtligheten har något märkligt att bjuda på. Men
inte på Gotland. När man strövar genom de gotska skogarna, måste
man hela tiden ha ögonen vidöppna, om man inte ska riskera att
gå miste om något märkvärdigt; de roligaste fynd kan göras snart
sagt överallt. Själv minns jag, hur jag en gång sommaren 1909
alldeles oväntat hittade en snyltrotart, Orobanche alba, i
hällmarksskogen i Hejdeby, strax öster om Visby. Senare är den
funnen på flera ställen; men då var den i Sverige bara bekant
från Gotska Sandön. Man torde kunna förstå, att jag sökte
inprägla lokalen i minnet; men sedan har jag bara en enda gång
lyckats återfinna den, så fullkomligt lika terrängen runt om var den.
Samma prägel av oförklarlig överraskning har mycket annat
inom den gotska växtvärlden. Varför i all sin dar finns på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
