Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johnny Roosval: Portaler, torn och triumfbågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta trollhuvud är det djävulsbekämpande (exorcistiska)
ledmotivet, som följer oss i alla de viktiga genomgångarna. Helt
tillfälligtvis hänger nu ett litet votivskepp i trollets mun. Därinnanför
borde den vittberömda dopfunten av Hegwald stå, icke i koret! Det
är tyvärr också så sällan som en funt bevarat sin underbyggnad
och sitt lock. Man får en föreställning om hur den en gång tett sig
genom en rekonstruktion i Gotlands Fornsal (se sid. 164).
Barnets lilla nakna kropp skall nu tre gånger doppas i det
kalla, med balsam invigda och med olja förskurna dopvattnet.
Även om barnet kunde gå på sina ben, skulle det icke komma in
i dopkaret. Funten är hög och står än högre på två runda
stenplattor, det är för ett litet barn som att lyftas upp för ett berg.
Och även om barnet kunnat begagna sina armar skulle det icke
kunnat taga locket av funten. Det är tungt och stort. Det är som
toppen av berget. Klockaren kan hissa upp det med hjälp av rep
och block, fästade i en bjälke, skuren i form av en drake. Locket
är skulpterat i ek som ett knippe av torn och tak. Ja, det är bilden
av en korskyrka med en spetsig tornhuv i mitten och krönt av
en duva; funten är som en kyrka för sig. Duvan är den heliga
ande och bilderna på funtens liv är heliga scener ur händelser,
mest ur Kristi barndom. Därunder grina odjur, så sataniska, att
ingen som ser deras öppna käftar och klobeväpnade tassar kan
glömma vad dopritualen sade. Redan vid kyrkodörren hade
prästen sagt, sedan han blåst på barnet tre gånger under ögonen :
»Far ut du orene ande och giv plats åt den Heliga Ande». Han
fortsätter med de skarpaste besvärjelser och slutar med Fader
Vår, varunder han själv och faddrarna knäböja. Först sedan
allt detta sagts och en sista förbannelse över djävulen uttalats,
fick dopsällskapet beträda kyrkan, där själva dopet skedde
under ytterligare exorcistiska kraftord.
Denna strid mot det onda motsvaras av dopfuntarnas
skulpturer, i synnerhet det tidiga 1100-talets, som äro så rika på
diaboliska bestier, att man förstår att dopfunten är en maskin för
exorcism. Man behövde icke misströsta, ty Guds dom kommer
för det onda. Ju värre odjur, dess bättre äro de tjudrade. Det går
remmar från deras halsar och det ser ut som om de ibland hade
munkorg av remflätning. I Hegwalds bestier kulminerar
medeltidens demoniska ledmotiv. Hegwald, som högg dem, var född
på 1000-talet, så han hade de hedna myterna i huvudet sedan
barnsben. Det är Fenresulvens porträtt han format.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
