Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Jonsson: Gotland. Sagaland—bondeland—farmannaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nästan helt och hållet var detta välstånd grundat på sjöfart
och handel. Från första stund har sjöfarten också varit en
grundbetingelse för en rikare utveckling på ön.
Så länge seglingskonsten ännu var outvecklad, hade man ett
stort behov av mellanstationer på sjöresorna, och tack vare sitt
ovanligt lyckliga läge och sin oberoende ställning blev Gotland
ända till högmedeltidens slut den mest betydelsefulla
mellanstationen i Östersjön.
Gotland hade under forntid och medeltid en folklig
författning, om vilken nu föga är känt. Här kunde emellertid — så
mycket vet vi — varje fri man sköta sin handel och vandel
oberoende av herremäns skrankor och påbud. Alla fria män
voro jämställda och tillhörde en enda samhällsklass. De ägde gård
och grund och synas i gemen ha varit farande handelsbönder,
farmän. De seglade i flockar efter tidens sed, vilket väl var ett
arv från deras fäder, vikingarna. Sammanslutningarna växte
ut till stora sällskap, som om våren och om hösten seglade ut.
Härav uppstodo benämningarna sommarfarare och vinterfarare.
I Novgorod — vikingarnas Holmgård — hade de sin äldsta
och viktigaste handelsstation, en »koncession» kunde man säga
på modernt språk, som hette Gotenhof, och vilken tydligen var
ett av de äldsta handelsfaktorierna på platsen. Här hade de
kyrka och bostäder och förrådshus inom ett skyddat område.
Men ej blott i österled foro de gutniska farbönderna. Vid
1200-talets början nämnas de som leverantörer till den engelske
konungens hov, och allt tyder på att gutarna på sina färder i
västerled följde minst 300-åriga traditioner.
Ett folk, som »for så vida, att de slutligen kommo till den
grekiske kejsarens hov», som levererade pälsverk och vax till
Englands konung, och som slöt handelsfördrag med tyska
kejsare och hertigar, borde väl i sin hembygd ha inrättat sig
i enlighet med sina ekonomiska resurser?
Att så verkligen var förhållandet, därom vittna ännu de
kvarstående resterna av medeltida farbondehus. Att dessa
byggnadsminnesmärkens enastående värde ännu kanske inte fullt
uppmärksammats, beror blott därpå, att Gotland är ännu mycket
rikare på kyrkliga byggnadsminnen från samma tid. Att det
världsliga byggnadsskicket likväl inte varit ringare torde väl nu vara
klarlagt. Hade dessa lämningar förekommit i ett annat landskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
