Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Jonsson: Gotland. Sagaland—bondeland—farmannaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visbyborgarna äro de ledande, men även landsbygdens bönder
utrusta skepp och lasta dem med kalk och tjära, smör och ull.
Kontrasten mellan det medeltida överflödet och nyare tidens
oansenlighet var sålunda stor, och förledd härav har man varit
benägen att betrakta alla följande århundraden som förfallets
och förödelsens tid. Denna uppfattning överensstämmer likväl
icke helt med verkligheten.
1600- och 1700-talen medförde nämligen flera verkliga uppsving
för allmogen, även om de avbrötos av svåra olyckor och
nedgångsperioder. Kalkbränningen och tjärhandeln voro jämte exporten av
blocksten och huggstensprodukterna från Sudrets
sandstenshuggerier värdefulla inkomstbringare, och virkeshandeln
blomstrade, sedan vattensågarna från 1600-talets mitt kommit i gång
på allvar. Liksom förr satt nu allmogen åter som skeppsredare
hemma på sina gårdar, och de livliga förbindelserna med alla
Östersjöns och stora delar av Västerhavets kuster gjorde
bönderna förtrogna med de kulturella förnyelserna och
moderniteterna. Det folkegna draget i materiell och andlig odling trängdes
undan till förmån för det kulturella långods, som den sjöfarande
medförde hem. Detta är förklaringen till den höga grad av
urbanisering, som karakteriserar gotländsk allmogekultur.
Till roten och anlaget är denna kultur nordisk-skandinavisk
men den är nästan helt överlagrad av kontinentala men jämväl
östliga och västliga kulturpåverkningar. Detta förbryllar kanske
i första stund, men är fullt naturligt, om man besinnar, hur
livlig den gotländska bondeseglationen varit till framemot förra
århundradets sista del. Folkstammen och språket, vilket senare
brutit sig ut och bildat sin egen gren av stamträdet, äro lika
nordiska som i någon annan svensk provins, men folklynnet har
förändrats genom seklers liv till sjöss och i kontakt med
främlingar bortom hemlandets horisont. En spelande livlighet skönjes
under den nordiskt stela ytan, en sprudlande munterhet sticker
fram, sen man bänkat sig i gille och bekantskapen gjorts. En
urgermansk, helig rättskänsla lik den, som läses ur inskriften
på häradsgränsstenen: »stånde ära och tro och landets råmärken»,
blandar sig med en ihärdig envishet och en gubbaktig
sticksinthet. En vidhjärtad och troskyldig vänsällhet fogar sig därtill.
Men hur levde och bodde då farmän och bönder under dessa
övergångsperioder, vad ha de fört fram till vår egen tid. Vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
