Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Th. Erlandsson: Bondeåret. Gammaldags gotländskt arbetsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsuppgifter, vilka fordrade både påpasslighet och flit. Nu
på vårsidan fölade hästarna, nu kalvade korna, nu önade fåren,
nu började hönsen, gässen och ankorna värpa, hundarna valpade,
kattorna kisslade, och alla skulle de ha ans och vård.
Ja, otaliga voro sysslorna i ett gammaldags allmogehem. Nu
under våren — i april — skulle också bland allt annat nödigt
stängselvirke anskaffas: man skulle hugga stör och klyva stockar
till »troder». En dugande bonde sparade inte på detta arbete, ty
det var en stor skam att inte ha sina »tunar» (gärdesgårdar) i gott
stånd. Så snart snön smält bort och tjälen gått ur marken, var tiden
inne att börja »tyna». Ingenstädes i hela världen torde det finnas så
skickliga tunbyggare som på det blåsiga Gotland.
Gotlänningarnas gärdesgårdar äro också av många olika slag, såsom t. ex.
tvåbandtunar, trebandtunar, stikeltunar, räcktunar, standtunar
och stentunar. Standtunarna, som nu äro sällsynta, äro flera meter
höga och ha ursprungligen varit skyddsverk kring gårdarna i
forna ofredstider. Allt tyningsarbete skulle enligt lag vara
färdigt till mitten av maj, ty på morgonen den 15 maj släpptes
storboskapen ut i hagarna på bete.
Nu på vårsidan när havet blivit isfritt, var tiden också inne
att börja tänka på fisket. Om någon hade reda på ett bra
fiskegrund, sökte han komma dit före alla andra och försäkra sig
om denna plats. Ingen hade nämligen rätt att under sommarens
lopp sätta ut sina garn på det ställe, där någon annan förut
lagt ut ett ankare med flöte. För att få god fiskelycka brukade
man vid första fisketuren på våren ha med sig ett elddon med
stål och flinta och därmed slå gnistor över näten, innan de
kastades ut till fångst. Stål och flinta skyddade för »ont». Det
var de gamlas tro.
Innan utdikningsepidemien angripit gotlänningarna var
landet utomordentligt rikt på större och mindre träsk och myrar
samt på små grunda vattensamlingar, »vätar», där smältvattnet
om vårarna samlade sig och genom små slingrande bäckar och
rännilar letade sig ned till havet. Då snurrade hundratals
kvarn- och sågverkshjul över allt vid de många vattendragen.
Gotland är emellertid ett flackt land, vattenfallen voro minimala,
och särskilt sågverken, som fordrade större kraft, gingo därför
vanligen ganska skralt. Gotlänningen, av naturen godmodigt
skämtsam, har väl aldrig gycklat med något så mycket som med
sina stackars sågverk. Otaliga nidvisor och härmningsramsor ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
