Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmar Fröman: Burgar i havet. Storö och Lillö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den mest berömda av Karlsöarnas grottor är en tjugufem
meter djup och vid mynningen nio meter hög Ancylusgrotta,
Stora Förvar på Storö. Den ligger ovanför Norderhamn, drygt
tjugu meter över den nutida havsytan. På hösten 1887 låg dess
golv fyra meter högre än nu. Då var det någon, som behövde
jord för planteringar på ön, grävde i Stora Förvar och fann
svart, fet mylla — men även aska, kol och ben samt därefter
krukskärvor av stenålderstyp. Sakkunniga män kallades till
platsen, och Stora Förvars jordgolv blev under åren 1888—1893
noga genomgrävt och sållat. Vi känna ingen märkligare
grottboplats från Skandinaviens stenålder. Det upp till fyra meter
mäktiga kulturlagret hade avsatts under hela sista årtusendet
av den yngre stenåldern och innehöll en ofantlig mängd föremål
av ben, horn, sten och lera. En rakkniv av brons från bronsåldern
och enstaka minnen från senare tid avslutade fyndserien.
Nu äro de numrerade, beskrivna och avbildade, kanske också
lagda till beskådande bakom klara museiglas: fiskedonen och
jaktdonen av ben och horn, stenyxorna och stenmejslarna,
klädedräktstillbehören och amuletterna, de åtminstone i bild
återställda, enkelt smyckade lerkärlen samt de otaliga skelettdelarna
av fiskar, fåglar, sälar, skogsvilt, husdjur och människor.
De första storöingarna slogo kut — det är säl på gotländska —,
torskade och sköto törd med pilbåge. Senare ättled förde jämväl
husdjur ditut. De höllo får och getter, hästar, nötboskap och
höns. Vargen blev hund och vildsvinet tamsvin även på Karlsö.
Allt detta kunna vi utläsa ur fynden från Stora Förvar. Men
stenåldersfolkets drömvärldar äro stängda för oss. Klinttrollen
och rauktrollen hota ingen längre. Tillbedjan av sol och måne
är oss främmande. Källoffer och havsbesvärjelser ha mistat sin
kraft. Gudstron har tagit nya former. Äro kärleken och hatet
desamma?
De måste ha varit starka och modiga dessa män och kvinnor. De
betvingade havet, men havet betvingade också dem. Hur många
oförvägna färdemän ha ej fått sjunka till ro genom dess klara
vatten. Vitt stod skummet kring strandade vrak — som nu.
Blåsvarta voro molnen, gröngrå, vitpiskade vågorna, röda
solnedgångarna — som nu. Och när stormen var över, när de senaste
klappervallarna voro lagda och vattenytan stillnade till en spegel
åt månens silverskära, då voro många människor borta — som
nu. Men dessa förlorade voro mindre beklagansvärda än de, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
