Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Sommarvandringar på Fårön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låt oss styra vidare mot nordost. Till räddningsstationen
vid Skärsände. Själva räddningsstationen har i all sin
enkelhet en stram prägel av svensk social trygghetsanstalt, och det
sägs, att härifrån utgått nästan lika många bärgningsbragder
som från den berömda Sandhammaren sydost om Ystad. En
gång varje sommar anordnas det utryckningsövningar med
hästar och båtmanskap — det är en grann syn, och den ger
en sympatisk bild av samhällelig solidaritet, långt mera
sympatisk förvisso än minnet av de gångna tider, då fåröborna
idkade rovdrift bland skeppsvraken på denna farliga strand.
När vi nu fortsätta sydostvart längs Norsta Aura mot Fårö fyr,
virvlar den finkornigaste skrivsand in i ögon, öronmusslor och
näsborrar, dansar kring oss i middagsbrisen från Balticum,
smyger in i fickur och kamera, dreglar ur thermosflaskans
ebonithuv, rasslar under naglarna på fingrar och tår. Men ytterst
vid vattenbrynet domnar själva sandflödet och avlöses av
ett vattensvall, som strömmar in över de långgrunda
strandbankarna. Ett uppflog av skriande och kacklande fiskmåsar och
havstrutar i tusen sinom tusental rycker tillbaka några hundra
meter för att på nytt ta sin jaktmark i besittning, så snart vi
lämnat den.
Vi dricka vårt förmiddagskaffe mitt ute i sandöknens
solbländande rymd, lyckligt loja och helt upptagna av att låta
blicken lustvandra bland den evigt vaggande sandens
inventarier : hårda trasselsuddar av purpursvart tång, blankspolade,
gråvita skeppstimmer och darrande vingpennor, torkad, grynig
fågelträck och vassa musselskal. Och bakom oss — i solskenets
gassande guldflöde — torna sig dyner av marhalmsvajande,
silvergrå och gulvit oändlighet inåt Avanäsets barrskogsvidder.
Den vindvaggade rytmen i dessa strandterränger stegras till
ett tvärhugget och mäktigt staccato i en ödslig bukt sydost om
fyren, kallad Skalasand. Här resa sig dynerna till höglänta åsar
och på deras krön växa glesa tallar, vilkas kronor av vinden
skulpterats till pinjeform. I den varmt rödgula sanden ligga
komposter av tång (sleke säger man härute på ön), som
bönderna kört samman att göda åkrarna med, och dessa
tånghögar lysa mustigt purpursvarta såsom den mörkaste valören i
traktens kalkblonda kolorit.
Ullahau, Norsta Aura, Skalasand — de gammalnordiskt sträva
och klangfulla namnen bilda en kvartett tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
