Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Sommarvandringar på Fårön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgången ur dylik utfyllning, möter man vid Sudersand. Här
ligga odlingsmarkerna plana som tennisbanor mellan mjukt
konturerade, frodigt gräsbevuxna dynvallar, och i vallarnas
hägn och bland blommande ängar ligger en liten pittoresk grupp
av vita och röda stugor, vid vilka förknippats minnet av Markus
Larsson, som väl uträttat mer än någon annan enskild människa
för att frälsa Fårön ur flygsandens kvävningsgrepp.
En son till Markus Larsson har i sin tur gjort en ganska
märklig insats genom att driva upp fåraveln på denna ö, vilken dock
inte fått sitt namn av fåren, ty dessa beskedliga djur kallas här
aldrig annat än »lamm» — att tala om får verkar här
främlingsaktigt och en smula komiskt. Lamm skall det heta lika visst
som fårahusen kallas »lambgift». Dessa primitiva byggnader
bruka utpekas som särskilt karakteristiska för ön. De äro
på en gång tillflykter undan oväder och utfodringsställen för
utegångsfåren. Byggda i knuttimmer eller kalksten och täckta av
agtak rymma de en fodervind, som genom en lucka står i
förbindelse med foderhäcken nere i det mörka krypin, dit lammen
söka sig in genom en gluggliknande liten öppning vid knuten.
Många gamla lambgift stå och förfalla ute i betesmarkerna,
andra ha nybyggts på det uråldriga maneret, trots att
lagstiftningen på sistone missgynnat fåraveln härute genom vissa
slaktföreskrifter, som väsentligt minska de enskilda företagarnas
intäkter och som tyvärr framför allt dra med sig, att intresset
för ullens förbättring offras för det rena viktualie-intresset.
Fisket på Fårön har urgamla anor, så gamla och så stötta, att
det torde vara mycket få bönder på ön, som inte från plog och
harv längta tillbaka till det enda riktigt mannavärdiga livet
ute på fiskevattnen. Uppvuxna i tusenårig tillit till havets
fångstmarker ha fåröborna aldrig i anda och sanning accepterat
jordbrukets kalkdammiga enahanda. De ha, ehuru bönder,
förblivit säljägare och fiskare, och de ha mer än gärna överlåtit det
släpiga jordbruksarbetet på sina kvinnfolk, som av ålder varit
vana att gödsla och så och skörda, medan männen legat och
drönat på kutskär med klubba eller bössa. Ur den vanan ha
Fåröns kvinnor hämtat en manhaftighet, som än i dag ger sin
karska och mustigt humoristiska prägel åt deras kynne — jag
tänker bland annat på gamla mor Lovisa, som är jordbrukare i
varje tum och som räknar det för ovärdigt fjams att stå i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
