Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Sommarvandringar på Fårön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu bör det strax sägas ifrån att samma fromma tankegång
finns i skiftande versioner från många svenska kustbygder, och
den är visst inte särskilt typisk för Fårön. Men skulle här glimma
av fet kutpäls på en iskant eller ett skepp ligga och vagga på
ett skär, så — Herregud! man är ju inte mer än människa, och
man tager vad man haver inom räckhåll.
Fåröborna ha skarpa ögon och valkiga nävar, de äro
friluftsmänniskor in i märgen, och äventyr på skummande vågor leker
dem i hågen som livets quinta essentia. De känna alla djup och
grynnor kring sin ö, de veta var laxen smyger och kuten går
upp, fågelflockarnas kraxande annonserar strömmingsstimmen
åt dem, och flaxar det upp en tjäder eller orre på deras väg i
skogen, ha de snarare en bössa än en jakttidtabell till hands.
Ingenting går upp mot det allt sällsyntare nöjet att få pricka in en
fullträff i en kutspole, blänkande i silvergrått och gult, låt vara
att reumatismen kniper i ryggbast och leder efter många
timmars spaningsläge på skär och isar och att det kan gå envar
som det gick de där femton fåröfiskarna, om vilka gamla
kuttavlan i kyrkan berättar, att de på vårisen 1603 gledo i väg
— hjälplöst drivna av sydosten - ända upp till Stockholms
skärgård under fjorton bistra dagar.
Fisket på Fårön har rest sina egna monument i form av
ålderdomligt danade fiskelägen längs kusterna. Ett finner man innerst
i Ekeviken vid Austers, ett annat västerut vid Lauter. Här
ligga sjöbodarna gavel vid gavel, grå eller röda, bakom dem
sluttar gistvallen med torkställningar för näten, och framför dem
peka länningar eller rejäla bryggor ut i vattnet, där
motorjakterna vagga för brisen. Runt om tångkletig sten eller sand,
nät, åror, sänken, tunnor och lådor, silvrade av sol och fiskfjäll.
Under fiskesäsongerna bor man i dessa bodar, sover ut på
en hård brits, lagar själv sin mat eller väntar på att hustrun
kommer ut med proviant, och man upplever det uråldriga
fångstlivets växling mellan sömnigt vegeterande och hårdspänd
handlingskraft. Då händer det ännu, att havet ger så rika
skördar, att man både kan sälja till uppköparn Nyström, som är den
kommersiella centralen för öns hela fiske, och salta ner
tillräckligt för sitt eget vinterbehov. Det blir en trist föda i det långa
loppet, men man är van vid det gamla svenska självhushållets
rytm av färsk sommarmat och salt vintermat, och i sina bostäder
har man ett allvarligare hot mot hälsan än vad dieten utgör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
