Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Sommarvandringar på Fårön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sin egen läkare har envar fått vara. Man har skjutit nio skott
för sjuka djur, som angripits av jorddunster, man har läst
ramsan om Jesus, som mötte på vägen och manade ben i ben,
blod i blod och märg i märg för den som brutit benet, och på
födelsemärken har man lagt »likfinger» eller bränt kohorn för
den händelse att patientens moder under sin väntans tid hade
stångats av en ko. Numera läser man lokalpressens annonser
om kraftplåster och magiska dekokter och äter sig till döds på
piller av pur enfaldig vilja att leva. Och vad lantmätarn
beträffar, är det på många håll ett evigt trassel med
fångeshandlingar och lagfart, ty trots att storskiftet en gång gått över ön,
är det klent med skrivna papper och rediga besked.
Det vore så mycket mera att berätta om Fårön. Där är t. ex.
hela fornminnesstoffet med vardabjerg och skeppsättningar och
myntskatter, som plötsligt glimmat fram under en utfattig odlares
plog. Och där är minnena av Sankt Olov, vikingahelgonet,
vars namn är bundet till en liten avsnörd hamn och en
kapellruin, omgiven av hällkistor, ur vilka vitnade benknotor alltjämt
lysa fram i sommargasset —ja, någon har där funnit ett fågelbo,
byggt i en dödskalle. Det kunde också dras mustiga historier
om fiffelgubbar och kraftkvinnor, om vrakplundringar och
äventyr på Sandön och om allt det gastkramande skrömt, som
ylar och hoverar sig i vinternätternas mörker.
Men meningen med denna lilla uppsats är ju inte att uttömma
ämnet Fårön utan bara att antyda för anspråkslösa och
taktfulla svenska män och kvinnor, att därute norr om Gotland
ligger en liten ö, som inte riktigt liknar någonting annat i riket
och som öppnar en gästfri famn av idel vindvaggad stillhet och
ro mot den som kan höra tystnaden tala. Själv känner jag mig
som en förrädare mot mina vänner på Fårön, när jag så här
skvallrar om deras lilla vackra och vänliga värld. Det kan te
sig som otacksamhet, men det är egentligen bara ett valhänt
tack för många lyckliga somrars möten med marker och
människor längst borta i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
