Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Mannerfelt: I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Mannerfelt:
I KEBNEKAISE
EN NATURHISTORISK RUNDVANDRING
Det är några steg kvar till Sveriges högsta punkt. Stegjärnen
klirra när de gripa in i blåisen. Jag slår ned isyxan med ett kraftigt
tag och äntrar upp på den vassa iskam, som förbinder
Kebne-kaises båda stortoppar. Det är den första höstdagen. Luften är
stålklar och iskristallerna flimra och gnistra mot solen. Jag
tänder min pipa och låter blicken glida ut över avgrundsdjup
och vidder, solglitter och höstluft. Längst ute i nordväst
avtecknar sig Lofotenväggens taggiga siluett mot himlen över Atlanten.
Trehundra kilometer längre mot sydost förtonar sikten över
trollmyrar och finnskogar bortom Gällivare.
Egentligen borde jag ha varit ganska mätt på allt vad fjäll
hette vid det laget. Under hela sommaren hade jag flackat
omkring bland svenska och norska fjäll och njutit av deras
tjusning månader igenom, samtidigt som jag gripits av
upptäckar-glädjen och forskarlusten vid en följd av undersökningar av
skogar och fjäll, av glaciärer och sjöar, som legat inom ramen
för mitt arbete. Till Kebnekaise hade jag kommit direkt från
Dovregubbens hemvist i Rondane och tidigare hade jag färdats
genom Östlandets dalfören och Vestlandets fjordar.
Men ändock. Häruppe i Kebnekaise kan inte övermättnaden
gripa tag i en. Det är något särskilt med dessa fjäll. Det är något
särskilt med Lappland. Vad det är, är kanske svårt att definiera.
Kanske är det den dramatiska kontrasten mellan de jämna
ödemarksvidderna i öster och de vilda högfjällskammarna i väster,
kanske är det de långa båtfärderna genom strida forsar och
över lugna vatten, kanske är det lapparnas spontana glädje, när
man möts som gamla bekanta i björkskogen. Det gör detsamma.
Antingen man kommer över Kaitumjaure, Paittasjärvi eller
Rautasjaure möts man av samma egenartade stämning, när man
färdas upp mot Kebnekaisefjällen.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
