Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Mannerfelt: I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överliggande bergarter nötts bort. Redan när vi börja klättra
upp för Skartåives brant, se vi en helt ny bergart. Det är vad vi
kalla lerskiffer; den är mjuk och smular lätt sönder. Närmare
undersökning har visat, att den är av samma ålder och natur
som en viss bergart, vilken vi återfinna exempelvis i
Storsjöområdet, i Västgötabergen och på andra håll, och som avsattes
i det hav, som för flera hundra miljoner år sedan täckte
Skandinavien — den tillhör alltså med andra ord det vi kalla de
kambrosiluriska avlagringarna. Men så kommer det
egendomliga. Över denna lagerserie ligger en äldre, starkt sönderveckad
bergartsserie, som består av gnejser och skiffrar. Allra överst
ligger slutligen ett täcke av en hård, mörk lavabergart, amfibolit,
som bildar själva övergången från branten till platån.
Innan vi kunna dra några slutsatser om, hur denna vid första
anblicken så förbluffande och bakvända lagerföljd bildats — de
äldre lagren ligga ju över de yngre — måste vi undersöka, hur det
förhåller sig inne i själva Kebnekaisemassivet. Från Skartåive
öppnar sig utsikten över dalen och fjällen på andra sidan. Titta
noga efter och ni skall se, hur några svarta bergbankar skär över
Singitjåkko och Tuolpagorni — nästan horisontalt — för att sedan
dra sig snett upp mot Kebnetjåkkoplatån. Över dessa bergbankar
ligger amfibolitbädden. Man ser det hela ganska tydligt på bilden
på sid. 315. Det ser ut, som om alla högre toppar inom massivet
uppbyggas av amfiboliter. Där amfibolitbädden sväller ut i sin
största mäktighet, synes den underliggande berggrunden vara
nedpressad som bottnen i en skål. Det syns tydligt både i Kitteldalen
och Tarfaladalen, hur berglagren stupa in mot
Kebnekaisemassivets högsta delar.
Helt schematiskt kan man tänka sig fjällmassornas första
uppkomst på följande sätt. De skiffrar, som ligga närmast över
urberget, måste, som vi nämnt, ha avlagrats som lerslam i ett
djupt hav för flera hundra miljoner år sedan. Sedimenten
hopade sig i stora massor i en svacka i havsbotten och tyngde
ned denna till så stort djup, att den började sjunka ner i den
glödflytande magman. Havsbottnen trycktes långsamt samman
mellan landmassorna på båda sidor. Avlagringarna på bottnen
kunde icke stå emot trycket, som var starkast från väster. De
veckades ihop, brusto sönder och skötos över varandra som
stora skållor från väster mot öster. Det är därför, som de äldre
avlagringarna kommit att ligga i sitt abnorma läge över de yngre i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
