Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Mannerfelt: I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landhöjning lyftes upp, fingo vattendragen större fallhöjd ned till
havsnivån, vilket hade till följd, att älvarna grävde sig djupare
ned i de gamla dalgångarna. Kebnekaise blev ungt på nytt.
Men klimatet började så småningom undergå en märklig
förändring. Palmer och ädla lövträd, som tidigare hade vuxit ända
uppe på Spetsbergen, drevos långsamt men säkert mot söder.
Samma öde rönte den sabeltandade tigern och alla de andra
fantastiska rovdjur, som då trivdes på våra breddgrader.
Det började falla snö uppe i bergen. Det mulnade allt oftare
från väster och snön, som vräktes ned av de fuktiga havsvindarna,
samlade sig i sådana massor, att de första glaciärerna sände ut
sina istungor från högfjällen. Glaciärerna från Kebnekaise och
Sarektjåkko förenades med mäktiga isströmmar från andra
fjäll. De skredo ut över låglandet och översvämmade hela
Nordeuropa. Istiden var inne. Kanske är det riktigare att säga
istiderna. Man har nämligen kunnat konstatera ett rytmiskt
växelspel mellan varma och kalla perioder. Bakom oss ha vi minst
fyra nedisningar, skilda åt av mångtusenåriga varmare skeden.
Framför oss ha vi ... ja, därom veta vi ingenting. Vi spekulera
framåt men förstå bakåt.
Det är emellertid dessa istider, som i hög grad satt sin prägel
på Kebnekaise, sådant vi nu se det. Bäst kan man iakttaga detta
från någon topp. Tuolpagorni ligger lämpligt till i vårt fall och
perspektivet därifrån är intressant. Under oss ligger hela
Ladtjodalen. Se vidstående bild. Bred och pampig leder den ut mot
Paittasjärvi och de andra sjöarna, som förtona i ett blått dis i
öster. Bilden är full av rymd och harmoni. Rytmen i lågfjällens
jämna, monotona linjespel är »sövande». Men den stegras hastigt
till våldsamt staccato, om man vänder blicken åt annat håll.
Se bilden på sid. 323. Mot söder hejdas sikten av Singitjåkkos
nästan kilometerhöga vägg, i väster resa sig namnlösa, branta
högfjäll och i norr ruvar Kebnekaises mäktiga toppkägla, på
ena sidan brutalt avskuren av tvärstup, man faktiskt ser hur
hälften av berget grävts undan. Se bilden på sid. 322.
Men det finns något förvillande i tavlorna. De tvärbranta
fjällväggarna leda i regel icke upp mot tinnar och spetsar som i
alperna. Här avslutas de ofta helt plötsligt av en jämnt
vågformig fjällslätt högt uppe ovanför branterna. Kontrasten kan
vara egendomlig och överraskande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
