Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Sett i Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sett i Småland
som arbetade på fälten eller plockade bär i skogen, där vi
åkte fram.
I detta ljusa, grönskande land var det alltså, som de hårdföra
och hetblodiga virdarna, »en vikingastam med styrkan som
lag-balk», levde sitt liv i kamp och fruktan! Kamp mot hård natur
och hårda människor, fruktan för naturens okända makter
och för de mänskliga fienderna, mot vilka de alltid måste vara
på sin vakt. Och ändå fanns där en ödestro, som gjorde dem lugna
och resignerade, då olyckan ej mer kunde avvändas, och kom
dem att modigt möta döden för en fiendes vapen eller som
skogs-gängare i villande ödemarken. Men allt det bästa och
vackraste de visste — de klaraste källorna, de ljuvligaste lundarna,
de största och fiskrikaste sjöarna — helgade de åt gudarna, alla
goda gåvors givare, och då vintern i ryggåsstugornas rökiga
dunkel gått till ända var det vid källor och i lundar de samlades
till fest. Om också årsgammalt groll kom festen att sluta med blod
och tårar så blommade väl också idyllen och ungdomsglädjen i
kapp med blommor och ungt löv. Och där sjöngos också visorna
och berättades sagorna om Blenda och Vidrik Verlandsson och
om hunehären, som drog söderut och stallade sina hästar vid
Roma port — hade man ej rätt att vara stolt, då man, som t. ex.
Virestadsborna, ansåg sig stamma direkt från nationalhjälten
Vidrik Verlandsson, som i sagotraditionerna var ingen mindre
än östgoternas konung Teoderik av Verona!
Och ser man närmare efter, så är det nog inte så svårt att
passa in virdarna i deras gamla land. Det är alltjämt långt
mellan de gamla byarna, och vägarna dem emellan vittna
tydligt om att de en gång varit bara oländiga ridstigar; inte
underligt då, att var man blev sig själv nog, ärekär, självsäker,
stridbar mot främlingar och i starkt behov av armbågsrum för sig
och de sina. Och som byarna lågo, så låg också landet
kringgärdat av stiglösa ödemarker, ofta framkomliga blott på
vinterföret. Så kommo forntro och vikingalynne att leva kvar i
mång-hundrade år efter det att Sankt Sigfrid predikat Vite Krists
lära i Växjö, ja, ända fram till den tid som är.
Och allt i deras land är heller inte bara lövängar och ljusa
vatten. Uppifrån sett är det vilt och skogigt, ursprungligt, stort i
linjerna; så sågo vi det från gravröset ovanför Stenkulla by i
Tolg, där en gammal virde jordats med fri utsikt över mångmila
skogar och från Nykullahöjden vid Tolgsjön. Virdarnas fruktan
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
