Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aldo Almqvist: Blåhammarstugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldo Almqvist:
BLÅHAMMARSTUGAN
Vidderna uppe i de jämtländska fjällen hade på den tiden, då seklet
var ungt, ännu icke blivit föremål för den allmänna åtrå, som nu för
tiden synes behärska ung och gammal, som kunna stå på ett par skidor.
En och annan skara sökte sig emellertid dit, låt vara att dessa
förtrupper i regel ännu så länge icke trängde allt för långt in i ödebygderna
utan respektfullt höllo sig nära befintliga kommunikationsleder. På
entusiasmen var det i alla händelser icke något fel. De skaror, som
exempelvis under påskarna samlades i Storlien, hade den rätta
hänförelsen för fjällvärldens skönhetsvärden och sportmöjligheter och de
sögo begärligt i sig den livslust, som livet där uppe ger.
Många kommo åter år efter år. De blevo hemmastadda i
omgivningarna och man kan icke förtänka dem, att de så småningom började
längta allt längre ut från centrum. Man önskade gärna göra längre
utfärder än dagsmarscher. Visserligen kunde man ränna norrut t. ex. till
Skalstugan, men det var vidderna söderut, som mest lockade. Sylarna
hägrade, men det var en lång sträcka dit, åtminstone för de flesta av
den tidens icke tränade skidlöpare. Det skulle vara skönt med en stuga
på närmare håll, där man kunde övernatta och varifrån man kunde
fortsätta längre in i fjällvärlden. Den tanken föddes, den närdes och
maldes, speciellt hos ett av de sällskap, som brukade välja Storlien
som tummelplats för sina friluftsorgier på skidor.
»Rackarpacket» — så var det respektlösa namnet på denna skara av
eljest hedervärda personer — funderade allt mera intensivt på saken.
Frågan stöttes och blöttes och man fann en god rådgivare i den kände
fjällmannen, banvakten Lars Aune i Storlien. Snart var man även ense
om platsen för den drömda tillflyktsorten. Blåhammaren med sin
markerat branta och mörka vägg, där borta halvvägs mot Sylarna,
fascinerade. Högt upp skulle stugan ligga, högre än alla andra turiststugor
i landet och uppe på Blåhammaren skulle man väl kunna finna en
bra plats med härlig utsikt över vidderna och alla de granna
högfjällen med deras toppar och branter. Där kunde man njuta några
dagars högfjällsvistelse. Sylarna, det lockande målet, skulle ligga inom
räckhåll på ett annat sätt än tillförne. Färder dit skulle på ett
utmärkt sätt underlättas och säkerställas.
En julinatt 1911 undersöktes terrängen på Blåhammarfjället av
civilingenjören, sedermera förste baningenjören Gillis Pettersson, som mest
målmedvetet tagit initiativet om hand, Lars Aune och författaren av
dessa rader. Lämplig plats för en stuga utprickades något öster om
Blåhammarkläppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
