Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Det svenska 1500-talet i dikten och i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsnehuvuden och satanister voro tillmälen, som hans motståndare
fingo hålla till godo med, när det kungliga lynnet rann på. Sina
utbrott beledsagade han med slag i bänkar och bord av en
ungersk stridshammare, som han brukade bära i handen. En
gång när riksrådet Erik Sparres gemål Ebba Brahe kom till honom
för att bedja om tillgift för sin make, som fallit i onåd, blev han
så våldsam med sin hammare att grevinnan Ebba svimmade av
förskräckelse. Det var icke med orätt som konungen om sig själv
sade att han var av cholerisk komplex och martialisk natur. Man
bör lägga märke till detta drag i hans karaktär av det skälet att
det visar vilka lönngångar som funnos i Vasaättens själsliv. Från
bottenskiktet av hans själ kommo väl också de impulser som
drevo honom att utfärda sina bekanta omsorgsfulla och
detaljerade föreskrifter om broderns avdagatagande. Det aktstycke
som innehåller hans direktiv, en fullmakt av år 1573, är ett
av de ohyggligaste dokumenten i den svenska historien.
Den yngsta av Vasasönerna, Karl IX, hatades av sin samtid så
som ingen svensk monark vare sig före eller efter honom. Gamla
testamentets gudlösa tyranner drogos alla fram för att jämföras
med honom, och det värsta namn tiden kände, Machiavellis,
nämndes också i samband med hans; det sades att han mera
studerat Machiavelli, »tyranners lärefar», än sitt eget rikes
lagbok. Men för det demokratiska 1800-talet tedde sig hans bild i
annan dager. Från borgerlighetens synpunkt framstod hans
stränghet mot högadeln i ett försonande ljus, och det livliga
intresse han ägnade bönderna kompletterade bilden och gjorde
den yttermera sympatisk. Men i verkligheten var Karl IX förvisso
ingen man efter 1800-talsliberalismens kynne. Kraft och
målmedvetenhet hade han visserligen i rikt mått; i detta hänseende
var han nästan lika väl utrustad som sin fader. Men samtidigt
hade han i än större utsträckning de själsegenskaper, som redan
hos Gustav Vasa tett sig som mörka fläckar på karaktären:
hänsynslöshet, misstänksamhet och långsinthet. Mot sina fiender
var han oförsonlig in i det yttersta. När han ej kunde få hämnd
på sin motståndare Claes Fleming, vilken avlidit, lät han i
stället sitt raseri gå ut över hans tjuguårige son, vilken fastän
utan skuld halshöggs på torget i Åbo år 1599. Vid processen
mot riksråden i Linköping uppträdde han både som åklagare och
domare, och i sitt förhållande till de fångnas familjer visade han
en råhet som överskrider alla gränser. I sin inre styrelse kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
