Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eirik Hornborg: Den äldre Vasatidens östanhavsvälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkställdes av inhemska män, var dock dess framgång
beroende av den samtida reformatoriska rörelsen i rikets huvudland.
Ödemarkskolonisationen var ett företag av oöverskådlig
betydelse. Under förra delen av Gustav Vasas regering löpte
bebyggelsens gräns från nejderna kring Haukivesi sjö, där Erik
Axelssons nybygd bildade förposten mot ödemarken och de ryska
karelarna, åt väster över norra delen av sjöarna Päijänne och
Näsijärvi till landskapsrån mellan Satakunta och Österbotten och
därifrån åt norr, nordost, norr och nordväst, i stort sett
någorlunda parallellt med Bottniska vikens kust; dock var i södra
Österbotten det befolkade bältet avsevärt bredare än längre norrut.
Största delen av Finlands nuvarande område var alltså öde,
om man bortser från fåtaliga nomadiserande lapphorder. Behov
av bygdernas utvidgning förelåg, ty i förhållande till
näringslivets dåtida produktionsförmåga voro vissa trakter, särskilt i
södra Savolaks och i Österbotten, överbefolkade. Men
ödemarkerna, eller erämarkerna (av finska erämaa = ödemark), såsom
de benämnas i samtida urkunder, nyttjades som bygdernas
allmänningar, det vill säga som jaktmarker och fiskevatten, och
byamännen sågo icke gärna, att utflyttare gingo i vägen för jakt-
och fiskesällskapen. Kolonisation i allmänningsskogarna ledde
ibland till blodiga konflikter. Än farligare var dock hotet från
de ryska karelarna, som med eller utan understöd av ryskt
krigsfolk överföllo dem, som vågade slå sig ned i de omstridda
markerna. Kronans stöd var alltså nödvändigt, om en
kolonisation skulle komma till stånd. Det gavs av Gustav Vasa. Under
tiden omkring mitten av 1500-talet anlades nybygder kring
sjöarna Kallavesi i norra Savolaks, Konnevesi i norra Tavastland
och Ule träsk i östra Österbotten. Dessa bygder blevo sedermera
i sin tur centra för kolonisationsverksamhet, och mellersta
Finlands karaktär av sammanhängande ödemark var bruten.
Men tvenne av nybygderna — de, som voro belägna kring
Kallavesi och Ule träsk — lågo inom det område, som Ryssland
gjorde anspråk på. Gränsfejderna flammade upp, vildare än på
länge, och ledde till Gustav Vasas ryska krig 1555—57. Det blev
oavgjort, den gamle konungen var själv över i Finland, Viborg
försvarades med framgång, och fredsslutet, som hade formen
av ett vapenstillestånd på 40 år, lämnade tvistefrågorna öppna.
Redan år 1570, på Johan III:s tid, bröts freden på nytt, och efter
tjugufem år av växlande kamp, avbruten av tvenne stillestånd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
