Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: De skånska landskapens 1500-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bytet och den naturliga valplatsen för uppgörelserna om var
detta skulle hamna.
Den politiska motsättningen är alltså i och för sig anledning
nog att också på denna turistkarta över svenskt femtonhundratal
dra en gräns runt om de sydliga landskapen och behandla dem
därefter. Men att söka direkta, kvarstående spår av en sådan
motsättning är en besvärlig och föga givande jakt. Den märks
mest och bäst i vad som inte längre syns.
Det nordiska sjuårskriget 1563—1570 är ett av de bedrövligaste
bland de internordiska mellanhavandenas många bedrövliga
kapitel. Och detta inte enbart därför att ett krig mellan
syskonländerna över huvud ter sig som någonting särskilt
vederstyggligt och förvridet för oss, som nu, ifrån inbördes stabiliserade
positioner, blicka tillbaka över vårt gemensamma förflutna, utan
än mera därför att den krigskonst, som under 1500-talets
brödrakraftmätningar kom till heders, var så ohygglig och barbarisk,
att man får termer sådana som »det totala kriget» på tungan.
Halland härjades och brändes »både tvärt och ändelångs»; i
söder steg den unge hertig Karl, sedermera Karl IX i land, och
där han kom, stod den skånska kusten i lågor — där han gick, låg
den svart av sot. Svårast led kanske ändå Blekinge av de svenska
infallen. Elden gick över åkertäpporna, byar lades öde, och
Ronneby stormades, så att — såsom en svensk beskrivning
lyder — »vattnet i älven var rött som blod utav de döda kroppar,
förutom vad som i staden blev nederlagt; och vore fienderna så
försagde, att man föga omak hade för dem, utan man stack uti
dem som uti en hop vildsvin, och skonade man ingen utan slog
ihjäl alla varaftige — d. v. s. vapendugliga — så att i staden blevo
mer än tu tusen man om halsen, förutom några kvinnor och
barn, vilka de amektige finnar slogo ihjäl».
Städerna blevo värst och oftast hemsökta; alldeles fria från
påhälsningar gingo endast få. Att vi inte ha några egentliga
stadsbilder kvar från de skånska landskapens 1500-tal är därför föga
underligt, desto mindre, som de trots allt bevarade resterna
närmast genom upprepade mirakel räddat sig ur aska i eld och ur
eld i aska under ytterligare ett och ett halvt sekel av hårdhänta
nordiska möten. Men åtminstone en stadsplan finns kvar, och
det är intressant nog. Ystad, bränt och tålmodigt återuppbyggt,
har än i denna dag i själva gatornas sträckning ett levande minne
av hur den gamla staden såg ut. Och även om de vittberömda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
